Barnet Swiv berättar sin familjehistoria i kanadensiska författaren Miriam Toews åttonde roman. Översättaren Erik Andersson ska ha sagt att romanen är det roligaste han någonsin översatt, och det märks.
Inte för att Swivs situation är särskilt kul. Det här är den sortens roman där barnets begränsade perspektiv, opålitlighet och lättsamma ton röjer vuxenvärldens komplicerade relations- och livsprojekt. Swiv lever med en skör, höggravid skådespelar-mamma och en gränslös, hjärtsjuk mormor som varit både anarkist och djupt kristen. Swiv, som är i lågstadieåldern, har inte gått i skolan på två månader pga våld i skolmiljön. Fight Night är romanens originaltitel. Nioåringen är fullt sysselsatt med omvårdnad av mor och mormor.
Svärtan lanseras med finurlig språklig lekfullhet, ofta genom Swivs beskrivningar av karaktärerna och världen. ”Till sist ploppade mamma ut, ilsken och högröd, som en liten Satan”, är en typisk Swiv-formulering som lämnar läsaren att undra om det är mamman, mormodern, barnberättarrösten eller författaren som gör sig hörd. Osäkerheten förlöses med ett skratt. Mormoderns gränslöshet och auktoritetsproblem bidrar med humoristiska scener.
Halvvägs genom boken drar mormor och Swiv iväg på en absurd roadtrip till USA. Mormor får visa upp sitt arv, plattyskan och kristendomen läsaren känner igen från Toews Kvinnor som talar. Swiv får höra sanningen om sin far, eller rättare sagt berättelsen man berättar.
Jag blir road av karaktärerna, speciellt mormor som vuxit upp i en misstänkt mennonit-sekt men har blivit liberal och tillåtande. Mormor må vara fast i sin sjuka kropp men hon är klok och fri. ”I något skede av mormors liv måste någon ha hotat att döda hela hennes familj om hon inte blev vän med varenda person hon träffade”, konstaterar Swiv om mormoderns sätt att ta människor.
Jag gillar humorn och Toews människovänliga blick, legenden om Budda som prinsessa. Konstruktionen med ett löpande fiktivt redaktionsmöte är balanserad.
Det är kanske lite för mycket internmedicin för min smak, om än korrekt beskriven till både dos och diagnos. Sjukhusdöden, mitt litterära röda skynke, är inte så illa ändå. Jag är också mindre förtjust i den frampustade och stilistiskt avvikande monologen om Swivs mors jobb för en europeisk demonregissör. För kort eller för lång?
Tregenerationsporträttet för tankarna till Sharlene Teos excentriska roman Ponti, med en något äldre berättare som också har en skådespelarmamma. Den vassare tragikomiken och det yngre barnets berättarperspektiv påminner om Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon.
Miriam Toews Kvinnor som pratar finns här.
Titel: Ensamma strider
Författare: Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson, 1962-
ISBN 9789189105515
Publicerad: Malmö : Rámus, 2023