Nås av den sorgliga nyheten att Per Svensson har gått ur tiden. Min bokcirkel startade hösten 2016 under Pers ledning i Sydsvenskans regi. När han lämnade för DN fortsatte sju av oss att träffas på egen hand. Under Pers tid sågs vi i Sydsvenskans lokaler, nedsjunkna i svarta läderfåtöljer i styrelserummet, där vi hade rundabordsdiskussioner om Söderbergs “Den allvarsamma leken” och Ebba Witt Brattströms “Århundradets kärlekskrig”.
Per kom alltid förberedd med tidningsurklipp och kunde fylla i med detaljer och insikter om författarna. Han berättade att Ola Larsmo aldrig riktigt fått något stort genombrott, men fortsatte troget sitt författarskap. Med en blinkning avslöjade han att Ebba Witt Brattström i sin punktroman råkat använda ett uttryck som bara litteraturvetare svänger sig med – och därmed röjt det självbiografiska ursprunget. Jag minns hur han resonerade kring författarens råare förväntan i Seierstads “Två systrar” – att boken nästan byggde på att systrarna skulle dö.
Per var stolt över sin dotter Amanda Svensson och visade upp hennes översättning av “Klassen” och den intrikata första meningen. Han berättade om hur tidningsredaktionerna förändrats, från intellektuella arenor med aktivitet dygnet runt, till kontorslandskap utan arbetsro – och om sina nya morgonrutiner: skriva i morgonrock, lunch, duscha och sedan in till redaktionen.
Per visade oss runt i Sydsvenskans lokaler och pekade ut bokhyllorna som en gång rymt en rik litterär samling men nu slaktats till ett råminimum när redaktionens kvadratmetrar skulle krympas. Kvar blev bara Bonniers litterära uppslagsverk.
När vår bokcirkeln firade femårsjubileum 2021 kom Per hem till mig och satt med under kvällen. Det var roligt att återse honom och höra om tiden på DN och om hans liv på Österlen. En fin kväll.
Hans böcker lever kvar – stilistiskt njutbara, bildade och lärda.
Per Svenssons Zorn finns här.