Lämnade barnen hemma med Hamlet och såg Macbeth på Malmö stadsteater. Den roligaste Shakespeare jag sett på scen. En ensam skådespelare spelade Shakespeare gycklaren, som i sin tur spelade alla i dramat förekommande roller. Kungen, drottningen, häxorna. En amfetamindum loosermördare som krishanterande chef. Den riktige Shakespeare älskade förväxlingsintriger. Shakespeare spelade kvinna som alla manliga skådespelare gjorde på 1500-talet. Det var en föreställning för ingroups som skrattade när vi avvek från berättelsen, men även Shakespeare for dummies för oinvigda (som kanske inte alltid hängde med).
Scenografin var stram, en sammetsröd stol framför en skärm mitt på scenen. Där bakom gick kostymbytena – eller snarare byten av accessoarer – i expressfart. Peruk. Svärd. Krona. Handske. En ripa fick duga som brevduva, man tager vad man haver. Gycklaren gled runt i modern läkarrock över medeltida puffbyxor och röda sammetsskor. Dessutom användes ljudinspelningar, en vålnad och ett avhugget huvud på en påle.
Chocken: en nedhissad blodröd babydocka. Mitt andra barn i en Shakespeare-tragedi.
Språket svängde mellan att vara barnsligt på nivån blä och blah, men också vardagligt och lärt, till inskjutna klassiska deklamationer i storartad arkaisk översättning. Det skickades snabbt mellan nivåerna: klassiskt drama, meta-komedi och Macbeth för dummies. Till detta alla rollbyten av den ensamme skådespelaren. Ett riktigt potpurri.
Jag gillar att man använt Shakespeares text både som ett levande material och som en högtidlig relik. Vi har namngett vår hund Hamlet. “Hamlet, sitt!” är som en replik i sig. Han bär sitt stora namn utan att låta sig tyngas ner. Klassiker kan alltid kläs om för att passa oss. Teatern gör samma sak: låter kungar, drottningar och gycklare tala genom våra munnar och känslosvall. När Shakespeare kommer ner till jorden á la Jesus, plinkar luta och talar direkt till publiken 2025 blir han inte mindre. Han blir stor och mänsklig. Och evigt relevant.
Macbeth på Malmö Stadsteater
Regi, bearbetning och alla roller av Fredrik Gunnarson