Nu är bokbloggen tillbaka, efter flytten från ett amerikanskt till ett europeiskt webbhotell. Tystnaden däremellan har inte varit tom. Jag har läst.
Ann Heberleins Moraliskt kapital börjar med en fråga så både elegant och provocerande att den genast sätter tonen: är Nobelmiddagen – för de flesta en engångsupplevelse – verkligen rätt tillfälle att försöka uppfostra vuxna människor med korngrynsgröt som huvudrätt?
Jag läste Heberleins första bok, Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar (Ica Bokförlag, 2008), när den kom för snart tjugo år sedan. Moraliskt kapital är något annat, fylligare, mer systematisk, med punktvisa sammanfattningar efter korta kapitel, inslag av lärobok. Jag gillar att Heberlein är så arg och undervisande, och förklarar för läsaren som om vi vore idioter. Det är väl det vi är – usla och slappa när det gäller att tänka. (Jag kan ta det, jag har ju mina akademiska titlar. Andra kanske blir provocerade.) Jag älskar att Heberlein använder verbet att aktivista.
Det jag uppskattar mest är hur Heberlein ger läsaren språk för det som annars ligger mellan raderna. Hon förlänger Pierre Bourdieus teori om symboliskt kapital (som på 1970-talet delades in i tre former; socialt, kulturellt och ekonomiskt) genom att lägga till en fjärde kategori: det moraliska kapitalet. Med den blicken undersöker hon vårt samtida multikulturella Sverige, där moral i allt högre grad tycks fungera som valuta. En behöver varken vara hel, ren, påläst, välartikulerad eller klanderfri om man slåss för en god sak. Där finns makt och pengar att tjäna. Moral, vårt nya smörjmedel.
Jag har också läst en annan författare som kretsar kring frågor om socialt och moraliskt kapital. Jag ska snart skriva om Annie Ernaux.
ISBN 9789177034957