Toews nya roman kliver rakt in i den värld hon byggt upp i sina tidigare böcker. Pappan som begick självmord. Systern som begick självmord. Mamman som obekymrat brände brev bevarade i flera decennier, där barnbarnets biologiska far förklarade att han faktiskt försökt gifta sig med modern men blivit ratad. Allt betydelselöst.
Berättaren återkommer också till sin egen depression, till när hon själv övervägde självmord men bara slängde mobilen i floden. Hon återger samtal med sin psykiater, interfolierade med alla de samtal som bara pågår inne i hennes huvud. Och hela tiden denna galghumor.
Det är en skör och viktig bok.
Mamman har öppnat kvinnojour för de som vill lämna mennonitsekten. Dottern, berättaren – 55 år, fyrabarnsmor, frånskild och författare i ekonomiska trångomål – känner sig misslyckad.
Samtidigt ska hon berätta om varför hon skriver. La Conversación-konferensen i Mexico City hägrar. Det blir den första av romanens flera trådar: skrivandet, besattheten vid språket, vid att flytta runt ord tills de nästan förlorar sin betydelse. Redan som barn såg hon samtal skriva sig själva inuti huvudet.
Den andra tråden känns mer konstruerad: planerna på ett vindmuseum med olika sorters vindar och väderfenomen. Som idé är det först lockande, men efter hand känns vindspåret ditlagt för att ge romanen litterär form.
Den tredje och egentliga tråden är förstås frågan om hur man lever vidare efter sina nära anhörigas våldsamma självmord. Hur man själv bär det dödliga arvet av svårbehandlad depression. ”Självmord och överdoser kallas numera death of despair i tidningar, i studier, i statistik”, skriver Toews (s.79). (Andersson låter begreppet stå kvar på engelska. Kanske klokt, eftersom ”förtvivlans dödar” låter mer som bibelspråk än sociologi.) Toews vänder sig mot idén att alla självmord innehåller element av impulsivitet: ”Jag tror inte min far och min syster var impulsiva. De hade ägnat nästan hela livet åt att planera sin död, de levde sin död, nästan dog varje dag, dog nästan varje dag.” (s.68)
Sedan finns ytterligare lager: de många hänvisningarna till intellektuella, författare och självmord, de litterära citaten om liv och död. Mordiska meningar, som Toews säger. Livsnära, dödsnära mischmasch. Den smala eggen. Konversationer längs Niagarafallen.
Toews återvänder till systerns huvud och ansikte sydda samman som ett Y efter döden. Pappan som lade sig framför tåget. Kanske finns här också en ingång till våldet: att det som först tycks yttre hela tiden visar sig komma inifrån. Och som en gång bokstavstroende familj kunde inte ens Gud hjälpa dem.
Berättarjaget formulerar sin längtan efter att bara kunna finnas till för andra: vara den perfekta mormodern, farmodern, dottern till sin döende 89-åriga mamma, som aldrig upphör att försöka skydda henne.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här verket. I stora stycken känns det som uppstekt gröt. Samtidigt har Toews sina helt unika berättarperspektiv: mennonitsekten, den varma familjegemenskapen, mammahelgonet och erfarenheten av att leva vidare efter en fars och systers deaths of despair. Vi andra ska väl bara hålla käft och lyssna, i någon mening.
Kanske hade jag tyckt ännu mer om romanen om den varit mer konsekvent, om den vågat stå utan vindspåret, som för tankarna till Valeria Luisellis samlande och arkiverande, medan konferensformatet stundtals känns hämtat ur Enrique Vila-Matas.
Däremot tycker jag mycket om parallellerna mellan skrivandet och livet. Att systern som tagit livet av sig har valt tystnaden: ”Min syster är det bländvita utrymmet runt vår gyttriga bångstyriga, hopfogade, upprensade, löjeväckande prosa, vårt kladdiga bläck, hoptrasslade bläckfiskar i tunnor på båtdäcken, skrikande flaxande måsar, mörka och mordiska meningar. Och hon säger så oändligt mycket mer än vi.” (M.T, s.74)
Och kanske är det där romanen fungerar som bäst: i insikten om litteraturens drift bort från dem vi älskar, in i ett eget rum. Andra behöver att vi är närvarande, att vi ger dem vår tid och gör deras liv möjliga. Men vi behöver skrivandet. Ur ett kärleksperspektiv kan det aldrig mäta sig med närvaron. Och i makt aldrig riktigt med tystnaden.
”Fyrtio förlorade år medan jag försökte beskriva en känsla”, citerar hon en vän.
Samtidigt är skrivandet också det människan återvänder till när hon irrar. ”Tystnad. Självmord. Skrivande. Inom dessa håller vi fast vid något”, skriver Toews. Det finns något nästan ökenartat i den hållningen, ett litterärt hermitage: att fortsätta tiga, fortsätta skriva, också när Gud tycks frånvarande.
Jag tänker att Erik Andersson har gjort ett fint jobb med att översätta Toews rytmiska, associationsdrivna prosa, ibland med nervös ryckighet. Här känns språket mindre lekfullt än i Ensamma strider, mer drivet av upprepning, malande tankar och rörelser som alternerar med lugnare, längre passager.
(Och i kristendomen är Kristus förstås uppstånden vid påsken, inte uppstigen; det sker först vid Kristi himmelsfärd. Och då står lärjungarna mest kvar och stirrar.)
Ska vi bara ta emot det här? Kunde materialet inte ha bearbetats mer? Jag vet inte hur, men jag är inte helt nöjd. För mig förblir En vapenvila en mellanbok.
Kanske hade jag uppskattat den mer om jag inte läst Toews tidigare romaner.
Miriam Toews Kvinnor som pratar finns här, Ensamma strider här, Mina futtiga små sorger här.
Titel: En vapenvila som inte är fred
Titel i original: A truce that is not peace
Författare: Miriam Toews, 1964-
Översättning: Erik Andersson, 1962-
ISBN 9789189105997
Publicerad: Malmö, Rámus, 2026