Proesi (substantiv) – en litterär form som förenar prosans berättande struktur med poesins rytm, bildspråk och koncentrerade uttryck.
Lucia Stupicas tredje verk i svensk översättning är proesi. Hybridformer borde vara tydligt märkta på omslaget. Jag hinner bli irriterad över det svårlästa formatet: radbruten prosa, prosalyrik, i en alldeles för smal, centrerad spalt som skapar en vertikal läsning med ryckiga ögonrörelser.
Svårlästheten i sig tillför inget.
Sedan smälter jag.
Och inser att jag har hittat en kusin till Pappershem (“Emily äppelhjärta”) av Dominique Fortier. Samma ömhet inför minnen, föremål och tid. Poetiska bilder, inrim och upprepningar: ”Dörren, nedhängd och tungt vilande på de uttjänta gångjärnen, det gistna träet som gläntade till en värld bestående av en vidsträckt kallvind med höga takstolar.”
Den börjar kronologiskt. Sedan vet jag inte. Barndom, skolår, socialistiska scoutrörelsen. En liten gata med tre ytterdörrar. Det finns stycken som blickar fram med ljus och hopp, och det finns stycken som tycks skrivna från den ålder då solen står för lågt och varje ljusstrimma blir värdefull.
Jag vet inte vad verket handlar om. Olika tider och tillstånd lägger sig ovanpå varandra. Minnen fäster vid föremål och det förflutna fortsätter att göra sig påmint. Musiken klingar från pappans flygel, trots att ingen spelar.
Också framtiden projiceras över nuet. Hunden lever. Magnolian fälls, men hunden ligger redan under dess krona: ”Genom fönstret ser jag när de lastar upp den på släpvagnen. Dess rötter blottade. Den döda hunden under dess evigt sträckta grenar.”
Föremålen ger stadga. Det gör också dikten:
”Om poesins nödvändighet. Att
skapa en ram för resterna av den
sönderfallande världen.”
(L.S., s.59)
Magnolian som planterades på granngården i samband med födelsen återkommer tematiskt. Inuti diktsamlingen berättar Stupica att magnolian fått sitt namn efter den franske botanikern Pierre Magnol. I anmärkningarna får han konturer. Jag drabbas av insikten att växten kanske inte ska betonas magnólia utan mágnolia eller magnolía. Betoningen förföljer mig genom resten av texten, som en baktakt. Trädet huggs ner först på sidan 73.
Här finns också funderingar över skrivandet. Ett nytt land och ett gammalt.
”Ledamöterna i Ängslans kommitté” återkommer som tilltal genom boken. Jag tolkar dem som de röster inom oss som ständigt dömer och värderar. Kanske behövs de. Jag saknar dem inte när de är borta.
Jag önskar att prosan och det prosalyriska hade kunnat få stå lite friare. Det tar lång tid innan jag slutar föreställa mig hur texten skulle se ut om den transformerades till en vanlig satsyta.
Mot slutet, när det kommer mer klassisk poesi, kan jag förstå poängen. Då bidrar centrumkolumnen till att visuellt hålla samman de olika formaten.
Om man läser Anmärkningar till texten först blir verket mer begripligt. Men också avmystifierat. Här står om Anton som behöver postum upprättelse. Bara så att alla har det klart för sig: Anton stal aldrig några tavlor. Ärendet är numera avgjort.
Förtjusande språk. Tveksam grafisk form.
Tre ytterdörrar, två länder och en magnolia.
Tiden går, men inte alltid framåt.
Titel: Magnolia. Hennes berättelse
Titel i original: Magnolija. Njena zgodba · Slovenska
Författare: Lucija Stupica, 1971-
Översättare: Henrik C. Enbohm, 1971-
ISBN 9789189105973
Malmö : Rámus., 2026