En sextonårig flicka blir scoutad av en 44-årig modefotograf i New York. I januari 1983 flyger hon trots sin mors protester ensam till Paris, insvept i en ny, blå kappa och mammans röda mössa. Plaggen blir som ett mantra genom texten, bilder av både trygghet och ensamhet. Vuxenvärlden i Paris sviker de allra enklaste behoven: ingen mat, gin och jordnötter mot hungern, ingen trygg plats att sova på. Hon vet inte ens namnet på det billiga hotell där hon har blivit inkvarterad.
Kate Zambreno försöker konservera sin döda mor genom att fånga barndomen och mammans dödsteater. ”Mamma var vår barndoms väktare”, skriver Zambreno. Hon får syn på sin egen oavslutade gränslinje som dotter: Våga. Vänta. Vara.
En europeisk man med ett decennium i Tokyo står plötsligt vid stupet. Jobbet – hans sista ankare i det japanska samhället – är på väg att ryka. Och med det: hans visum. Utvisning från det land han kallar hem hotar, även om hela hans bohag ryms i några resväskor. För att rädda sitt skinn tummar han på sin egen moral i rollen som headhunter åt traditionella men dödsdömda tillverkningsindustrier. Det är lätt att rättfärdiga att sälja in kandidater ingen skulle anställa. Arbetet är Japans raison d’être.
Nås av den sorgliga nyheten att Per Svensson har gått ur tiden. Min bokcirkel startade hösten 2016 under Pers ledning i Sydsvenskans regi. När han lämnade för DN fortsatte sju av oss att träffas på egen hand. Under Pers tid sågs vi i Sydsvenskans lokaler, nedsjunkna i svarta läderfåtöljer i styrelserummet, där vi hade rundabordsdiskussioner om Söderbergs “Den allvarsamma leken” och Ebba Witt Brattströms “Århundradets kärlekskrig”.
I Linds roman förenas ett utsökt poetiskt språk i Jonas Rasmussens översättning med de psykologiska och maktmässiga teman som förknippas med Lolita-motivet. Berättelsen förs fram av Sara som i jagform delar med sig av sitt tonårsjag – en tid präglad av sorg efter pappans död och en komplicerad relation till mamman.
Nära en förorenad sjö utanför Toronto står ett hus inklämt mellan en begravningsentreprenör, ett mentalsjukhus och ett slakteri. Mäklaren vill inte visa rucklet. Ett unikt objekt för den modige köparen som inte är rädd för en utmaning – eller för den som inte har något att förlora.
En man färdig med livet har vakat över en skulptur i ett undangömt kloster i 40 år. Han har anförtrott sitt allt i Guds moder famn. Vaka över henne är en gripande rags-to-riches-berättelse där konst och klassklyftor vävs samman med omöjlig kärlek, katolska kyrkan och Italiens mörka 1900-talshistoria.
Att läsa Isabella Nilssons hundra aforismer är som att kastas genom en polkagrismangel, varv efter varv. Det är lovande, livsvillkoren är bedrövliga, allt söker rätt ord, språklekarna krasar mot mörkret. När du till slut släpps ut – uppstyckad på perstorpsplattan, svalnad till en skärva – har dina illusioner omformats till en silkeslen paradox: en hård karamell med sprickor av ljus, redo att bjudas vidare. Jag ska vara en läsare.
Sista gången min gamle far stod på benen var när han oväntat reste sig ur rullstolen för trosbekännelsen. Religionen formar oss. Uppvuxen i bibelbältet med barndomsvänner i de många frikyrkorna känner jag igen miljöer med bön, suktan, neonljus och sång. En varm famn där du också kan bli kontrollerad, kuvad och kvävd. Men det är inte hamnen som är huvudmotivet i Johanna Larssons verk. Det är skriftens och språkets makt.
Det är lätt att tycka om huvudkaraktären i Maria Maunsbachs roman. Lydia är härlig, matbegåvad, insiktsfull, omtänksam. Ganska långt från sin nya partner, den separerade småbarnspappan Johannes, som är belåtet sparsam och tondöv, både i vardagen och sexuellt.