Årets klassiker: Livet vid ån av Annie Dillard (1974 på engelska, 1978 på svenska). Känsligt ämne men litteratur åldras, tempot idag är annorlunda.
Årets knock out: Huvudslag av Rita Bullwinkel.
Årets kvinnokamp: Framskrivandet av verklighetens Nafissatou Diallo i Chimananda Ngozi Adichies Drömräkning. Poetisk rättvisa.
Moses i vassen kan ses som en adoptionsberättelse. Hans mor lämnar honom i en korg i Nilen för att rädda honom från faraos dödsdekret. När faraos dotter hittar baby Moses får han växa upp som barn i faraos hus, i en ny familj, klass och kultur. Han uppfostras till egyptisk aristokrat. Moses dubbla tillhörighet blir en drivkraft när han senare identifierar sig med israeliterna och återvänder till ”sitt” folk. I berättelsen leder han slavfolket ut ur Egypten med faraos soldater tätt efter. De irrar runt i öknen i 40 år, bärandes på förbundsarken med sina stenhårda regler. Det var inte alla som var glada.
Det dröjer många år innan en sådan rad felfria pärlor blir samlad. Intervjuboken Den sanna platsen av Annie Ernaux, baserad på Michelle Portes dokumentär från 2013, är en riktig skatt. Porte, som tidigare skapat vackra filmer om Virginia Woolf och Marguerite Duras, bad om att få filma Ernaux på platserna där hon vuxit upp och i hennes nuvarande hem. Boken är en transkription av deras samtal, där talets förmenta omedelbarhet ger språket en intim närvaro.
Jag uppskattar Adichies komplexa karaktärer som plötsligt kan bli någon annan än en föreställt sig. Vuxna Zikoras mamma avslöjar att missfallen efter det första barnet aldrig inträffade. Istället höll hon på att förblöda vid första förlossningen och genomgick en livräddande hysterektomi, men kunde inte berätta för sin make av rädsla för att bli ställd på gatan när hon inte kunde föda fler barn. Det dröjde många år innan fadern tog en andra hustru och flyttade ut. Så skoningslöst kan det patriarkala systemet te sig.
Boulder är en enstöring med fallenhet för mat, sex och sensualitet. Hon har äntligen hittat sin plats som kock på en fraktbåt längs Sydamerika. Då möter hon Samsa och kärleken. Hon går i hamn och flyttar med Samsa till Reykjavik där hon fått jobb. Åren går. Det konventionella livet har aldrig varit hennes, men hon skaffar en foodtruck och säljer piroger, lever med kvinnan hon älskar i en mysig liten lägenhet, stöttar henne och servar med mat till bullriga middagar med Samsas umgänge. Ibland träffar hon dryckesvännen Ragnar. Hon hittar sin väg. Då kommer Islands motsvarighet till Storkkliniken med en baby i hennes ödes vågskål.
Hundra svartklädda präster samlas på Islands nordkust för prästmöte under ledning av unge biskop Jón Hallvardsson, en mjuk och blid herde som fått sitt höga ämbete genom hustruns karriäristiska ambitioner och släktingarnas Machiavelliska spel. Det som uppstår är ett slags evangelium: en berättelse om när jorden besjälas av Guds nedstigande från himlen till en liten isländsk stad för nästan hundra år sedan. Eller är allt ett falsarium?
Det är nästan så att Bea Uusma borde ha släppt Andréeexpeditionens tre män på lit de parade i Storkyrkan. Tre oförberedda, övertygade om framtida stordåd, 1800-talets hjältar. Först med Uusmas framgångsrika Expeditionen blottades den chockerande bristen på förberedelser.
Författarinnan Yvonne, nybliven pensionär efter ett yrkesliv som lärare, har återvänt till skrivandet. Tillsammans med fyra andra författare anländer hon till godset Berg för ett skrivarresidens omgivet av strikta regler: tystnad, avskildhet, ingen kontakt med omvärlden. Lunchen serveras individuellt i små korgar, och var och en får sitt rum. Yvonne hamnar i Poe-rummet – svart, rött, med en sötaktig doft av förgängelse som bara hon tycks känna. På kvällen samlas de till middag. Vinet flödar, flygeln väntar, samtalen glider mellan beläsenhet och bekännelse, medan en diskret vaktmästare rör sig genom kulisserna. Om natten möts kropparna. Några lämnas utanför.
Hilma af Klint får på trettondagen 1906 en uppenbarelse. Hon får i uppdrag att skapa ett storslaget konstverk, Tempelverken. Hon tar hjälp av olika väninnor i en kollektiv skapandeprocess. I ateljén har hon nästan alltid sällskap av Gusten, även när hon helst vill vara ifred.
Kennet Klemets bok om skrivande är en samling på etthundrafemtio formuleringar, framställda med andakt som blommor på ett altare. Sidorna är tomma förutom sparsamma inslag av text. Ett kurerat uttryck där orden står som vaser på det vita. Det är denna betvingande enkelhet som skiljer verket från mängden böcker om skrivande som florerar idag. Sökandet efter en oåtkomlig exakthet, rättfram intellektuell konst. Klarheten i det poetiska destillatet: ”Det vill komma in en annan röst.”