Vi läser Erik Olsson och Catharina Grönqvist Olssons kontroversiella bok “Den mjuka staten” i min bokcirkel. Vi är en troligen ganska vanlig bokcirkel: idel kvinnor med framgångsrika karriärer och jätteroliga jobb. Boken verkar utspela sig i en annan verklighet än det Sverige jag känner till. Författarna hävdar att “…många kvinnor, troligen de flesta, inte är så intresserade av en prestationsbaserad karriär, utan snarare av den inkomst och de sociala kontakter som arbetet för med sig”.
Cecilia Hanssons åttonde (under)verk är en essäroman om livet, döden, Kafka, litteratur och tuberkulos. En egensinnig blandform jag blir alltmer förtjust i ju mer jag läser.
Han lever under enkla materiella förhållanden i en by på Jamaica. Han är någon som respekteras. Hon är 27 och de har träffats periodvis över fyra år. Nu vaknar de under ett gungande myggnät den sista dagen av sin gemensamma historia. Husödlorna observerar dem från taket.
Den katalanske författaren Enrique Vila-Matas väver en dråplig litterär väv i “Bartleby & Co”, en intellektuell berg- och dalbana genom författarskapets skuggsida. Med Herman Melvilles ikoniska novell “Bartleby, the Scrivener” från 1853 som utgångspunkt utforskar Vila-Matas det han kallar “Bartleby-syndromet” – författares ovilja att skriva.
Helga älskar sin make, den äldre prästen Gregorius, som är varm och seende. Trots att kärlekslivet är fint saknar de barn. Helgas faster är jordemor och föreslår en utomäktenskaplig affär för att lösa barnlösheten. Klas Recke har passande utseende. Han är diskret och rutinerad. Men Helga blir inte gravid och vänder sig till doktor Glas. Vägen är kantad med goda intentioner.
Jag fick praoplats på Skara Semin på högstadiet. Jag skulle ha stövlar, oömma kläder och matlåda. På morgonen tog vi ut frysta spermieprov ur en stor tank enligt böndernas beställning. Sen körde vi runt på bondgårdarna med vår kvävetermos och inseminerade kor. I ladugårdarna hängde planscher på avelstjurarna, blanka och muskulösa. Det var en avvägning av kvalitet och spermiernas prisklasser. Veterinären stoppade in hela armen i kon för att undersöka henne, sen gjordes sprutan iordning. Vi tog också prov på ensilage, det var 1980-tal och nytt med vita sockerbitar. Med en handdriven spiralformad borr tog man ut en plugg som skickades på analys för mjölksyrebakterier. Jag borrade.
Jag blir hänförd av Asli Erdoğans förtätade, poetiska prosa. Varje mening är ett universum, varje ord och bild omsorgsfullt frammejslad ur livets skavande sand. Pärla efter pärla reflekterar människans förbryllande, ja obegripliga livsvillkor. En kärlekssorg till livet.
Om en inte gillar Chingonyis poetiska stil kan en bara bläddra några sidor. Det är en spretig kollektion av prosalyrik, en halv typ sonettkrans (hatten av för översättaren!), urban nyenkelhet, klassiskt språklig poesi, listor. Det påminner mig om när jag vågade skicka in en dikt till ett förlag som bad mig skicka mer. Jag hade inget så jag skickade min studieportfölj. Kayo Chingonyis förläggare måste ha pressat honom på en uppföljare till Kumukanda. Heder åt hen.
Monika har en lovande karriär vid Stockholms universitet. Hon bor med sin katt Stina Jankell och är extramamma/storasyster åt Texas, en tonåring i samma trappuppgång. Monika är inne på sitt sista försök att bli gravid. Hon har lärt sig att hantera gråten.
Berättaren växer upp i huset bredvid Frida Kahlos i Mexico City på 1960-talet. Hon är den enda flicka på fyrtio år som har blivit utkastad från flickscouterna i Mexico. Hon är elva.