Boulder är en enstöring med fallenhet för mat, sex och sensualitet. Hon har äntligen hittat sin plats som kock på en fraktbåt längs Sydamerika. Då möter hon Samsa och kärleken. Hon går i hamn och flyttar med Samsa till Reykjavik där hon fått jobb. Åren går. Det konventionella livet har aldrig varit hennes, men hon skaffar en foodtruck och säljer piroger, lever med kvinnan hon älskar i en mysig liten lägenhet, stöttar henne och servar med mat till bullriga middagar med Samsas umgänge. Ibland träffar hon dryckesvännen Ragnar. Hon hittar sin väg. Då kommer Islands motsvarighet till Storkkliniken med en baby i hennes ödes vågskål.

Hundra svartklädda präster samlas på Islands nordkust för prästmöte under ledning av unge biskop Jón Hallvardsson, en mjuk och blid herde som fått sitt höga ämbete genom hustruns karriäristiska ambitioner och släktingarnas Machiavelliska spel. Det som uppstår är ett slags evangelium: en berättelse om när jorden besjälas av Guds nedstigande från himlen till en liten isländsk stad för nästan hundra år sedan. Eller är allt ett falsarium?

Ibland kommer böcker som ändrar ens sätt att se. Den här kollektivromanen om tjejboxning (!) är en sådan. Ingen borde hålla på med boxning och kvinnor är inget undantag. Men vi är redan mitt i det: handskarna är knutna, tandskydden på, och matcherna har börjat i den största, viktigaste och tuffaste damjuniorturneringen.

Flera nya titlar, både hos Rámus och andra förlag, rör självmord och psykisk ohälsa. I Aska i munnen av Brenda Navarro (Tranan) kretsar berättelsen kring en brors självmord, ett trauma systern vägrar att släppa taget om. Mina futtiga små sorger av Miriam Toews tar oss med i sorgen efter en älskad storasyster. Och Permafrost av Eva Baltasar ger en förstapersonsskildring av psykisk ohälsa med mörker, kamp, frustration och humor. En får hoppas att denna bearbetning och belysning av svåra ämnen i litteratur reflekterar en medmänsklig insats och ett samhällsengagemang snarare än något som kommer direkt från förläggarnas egna liv. Texterna delar ett gemensamt mod: att vandra in i det svåra, utan att försköna eller fördöma, och utan att skämta för grovt eller tippa någon över kanten.

Nära en förorenad sjö utanför Toronto står ett hus inklämt mellan en begravningsentreprenör, ett mentalsjukhus och ett slakteri. Mäklaren vill inte visa rucklet. Ett unikt objekt för den modige köparen som inte är rädd för en utmaning – eller för den som inte har något att förlora.

En upplevd diskrepans mellan att vara sig själv och att vara acceptabel är en vanlig erfarenhet, speciellt i ungdomsåren. För vissa går den aldrig över.

I Carcoma av Layla Martínez möter vi en mörkare version av Narnias magiska garderob. Här är huset självt en portal till en helvetesliknande dimension, men också en fristad för själar som mött plågsamma dödar.

Poeten Emily Berry, ja faktiskt Ramus förlags utgivning med därtill Carcoma av Layla Martinez, har tagit en ny och obehaglig udd. Det är som om Emily Berry har somnat i sin brittiska fåtölj med blommönster och vaknat förvirrad till en oroande nattsändning. Det är oklart om Berry har kastats tillbaka till verkligheten eller är fast i en intensiv psykologisk dimension: