Efter försommarens plågsamma trippar till Erikshjälpen med bokpåsar från de ständigt växande högarna går jag därifrån med plåster på såren från deras bokhyllor.
Thomas Manns kortroman Döden i Venedig verkar handla om en man med så omständligt språk att jag längtar efter att han ska dö.
Landet med flest getter är Kina, följt av Pakistan och därefter Nigeria. Poesisamlingen med flest getter är nog Malte Perssons Den fördrivna tiden. Getter är vänliga och kloka djur, men också självständiga, krångliga och tjurskalliga. En symbol för de orättfärdiga i Matteus-evangeliet.
Lund prövar Uppsalas “Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”.
Jag älskade Norðdahls titel Gift för nybörjare, men fastnade aldrig för översättningen från 2012. Nu ser jag att John Swedenmark, som står bakom den friare och mer harmoniska översättningen av Eiríkur Örns senaste roman Naturlagarna, också har översatt ytterligare tre av Norðdahls romaner efter Eitur (som var mer strikt bunden).
Lämnade barnen hemma med Hamlet och såg Macbeth på Malmö stadsteater. Den roligaste Shakespeare jag sett på scen. En ensam skådespelare spelade Shakespeare gycklaren, som i sin tur spelade alla i dramat förekommande roller. Kungen, drottningen, häxorna. En amfetamindum loosermördare som krishanterande chef. Den riktige Shakespeare älskade förväxlingsintriger. Shakespeare spelade kvinna som alla manliga skådespelare gjorde på 1500-talet. Det var en föreställning för ingroups som skrattade när vi avvek från berättelsen, men även Shakespeare for dummies för oinvigda (som kanske inte alltid hängde med).
Nås av den sorgliga nyheten att Per Svensson har gått ur tiden. Min bokcirkel startade hösten 2016 under Pers ledning i Sydsvenskans regi. När han lämnade för DN fortsatte sju av oss att träffas på egen hand. Under Pers tid sågs vi i Sydsvenskans lokaler, nedsjunkna i svarta läderfåtöljer i styrelserummet, där vi hade rundabordsdiskussioner om Söderbergs “Den allvarsamma leken” och Ebba Witt Brattströms “Århundradets kärlekskrig”.
Det är lätt att tycka om huvudkaraktären i Maria Maunsbachs roman. Lydia är härlig, matbegåvad, insiktsfull, omtänksam. Ganska långt från sin nya partner, den separerade småbarnspappan Johannes, som är belåtet sparsam och tondöv, både i vardagen och sexuellt.
Jag återvänder ofta till den här boken som är så utsökt delikat. Puderrosa, stilistiskt perfekt, en litterär skönhet om ett skyggt objekt som hyllar hemmet och stillheten: “Nu när hon är tillbaka i sitt barndomshem, är hon fast besluten att aldrig lämna det igen – varken hemmet eller barndomen.”
Sommarnöje. Böcker, utekök, bad och barn. Sommaren är en period när en återvänder. Jag minns hur jag fick följa med pappa till posten i Örviken och hämta hans eftersända Svenska Dagbladet och Smålandstidningen. På hans begravning lästes min text om hans personliga paradis.
Jag hittade ett underbart exemplar av Gösta Berlings saga från 1956 med uppsprättade sidor. Jag älskar växlingen mellan olika berättarsynvinklar som dessutom fluktuerar med karaktärernas sinnesstämning. Gösta Berling drabbas av motgång när hans förälskelse Ebba Dohna dör i sjukdom, säger den allvetande i ramberättelsen. Unga Ebba Dohna har tillfrisknat men vill hellre dö än bli bortgift med Berling, berättar grevinnan Dohna 160 sidor senare. Hon väljer att förkyla sig och dör i frid.