Kate Zambreno försöker konservera sin döda mor genom att fånga barndomen och mammans dödsteater. ”Mamma var vår barndoms väktare”, skriver Zambreno. Hon får syn på sin egen oavslutade gränslinje som dotter: Våga. Vänta. Vara.
Det som fascinerar mig först är att Zambreno lägger fram en helt annan blick på Henry Darger, särlingskonstnären jag först mötte genom Olivia Laings The Lonely City. Zambreno låter Dargers liv och verk framträda i en annan möjlig sanning, en annan känsla av innanförskap och ensamhet, och med ett helt annat förhållande till barn.
Det finns ett typiskt avstånd i berättarens iakttagande av sin mor. En lågmält observerande blick där modern förblir både nära och ouppnåelig. Som i passagen: ”Föremålet i fråga är vacker i utsvängda jeans och röd överdel. Hon står och håller två apelsiner framför rabatten samtidigt som hon skrattar. Jag kommer ihåg skrattet. Så högt och hest.” Här rör det sig om ett skrattminne, ett eko av en glädje som först nu, genom ett tidigare okänt fotografi, får en bild att haka fast vid. Men samtidigt känslan av att betrakta från avstånd – ett försiktigt, kanske skyddande, sätt att försöka närma sig det förlorade. Moderns liv återberättas också genom samtal med pappan och systern, och genom fragmentariska anteckningar i mammans trädgårdsdagbok.
Stilistiskt påminner verket om Naja Marie Aidts Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka, med sin kollageartade stil. Aidt flätar in egna tankar, minnen, dikter och andra författares röster för att förstå och gestalta sorgen efter sin son. Aidt knyter an till videokonstverket The Visitors av Ragnar Kjartansson som utforskar gränsen mellan ensamhet och samhörighet.
Zambreno knyter an till Louise Bourgeois och hennes installationer om barndomshem och dotterskap. Bourgeois konstnärskap rör sig i ett terapeutiskt landskap där beskydd och hot, tröst och förstörelse samexisterar. Spindeln är hennes starkaste symbol – en gestalt som rymmer både modersskydd och hot, som hos gudinnan Kali där omsorg och förstörelse förenas i samma figur. Zambreno väljer att återge Bourgeois giljotinrum. Det är väl här barndomens och familjelivets skärande spänningar ska blir synliga.
Zambreno återkommer också flera gånger till hur demonregissören Dreyer drev skådespelaren Renée Falconetti till det yttersta under inspelningen av La Passion de Jeanne d’Arc. Zambreno drar inga explicita paralleller utan låter frågan bränna: Vem är egentligen regissören här? Är det fadern (traditionen? samhället?) som har tvingat modern in i en outhärdlig (kvinno)roll? Eller är det dottern själv som, genom sitt skrivande av mutter, återupprepar utsattheten?
Att Zambreno avslutar sina stycken i mutter med frågor som lämnas obesvarade har kritiserats. ”Den bästa presenten är en tom låda”, brukar min huskonstnär säga. Jag tänker på vårt första barn och den låsbara skattkista i dekorerad papp som snabbt blev barnets favoritleksak. Tack vare att kistan var tom var den fylld av möjligheter. En låda utan innehåll bär med sig löftet om allt som skulle kunna rymmas där: drömmar, historier och ännu ofödda äventyr. Kanske är det så att tomheten är själva gåvan. Ett rum att själv fylla med mening.
Zambrenos verk: en skattkista, en likkista. Med ord som foder.
Och om Zambreno kan bära sin mamma i den här generiska berättelsen kommer vi som läsare att kunna bära våra föräldrar.
[Jag gör en liten paus här för att andas genom smärtan.]
Det finns en universell upplevelse i kvarlåtenskap i form av några foton, ett par minnen, insikten att man kanske aldrig riktigt sett sina föräldrar som de individer de är, kroppens bräcklighet osv. Samtidigt finns förstås mer att våga för en författare och en större fara att utsätta texten och sig själv för.
Kanske har material och text blivit så tillgängliga att vi har glömt att betrakta kurerandet som den svåra konstart det är – att urskilja och samla det väsentliga i ett enda verk, så att vi slipper göra urvalet själva. Henry Darger i nytt ljus. Ska jag läsa?
Jag gillar resonansen. Zambrenos verk påminner om en konstfärdig, vuxen motsvarighet till mina egna vingliga dagboksanteckningar från den tid då prosastycken och litterära citat samlades på sidor med blyertspenna i tonårens A4-pärmar. Då en försökte formulera en mening av själva erfarenheten att vara människa. Sökte efter något att klamra sig fast vid i litteraturens kropp.
Jag älskar det essäistiska anslaget. Jag är så kulturellt obildad, jag har inte läst ett ord av Barthes. En mors blick är en närvaro vi bär med oss hela livet, lika omöjlig att undkomma som att sluta att längta efter, särskilt om vi aldrig har fått den till fullo. Kanske är det också just otillräckligheten i alla dessa försök att förstå detta som gör böcker som Zambrenos mutter så drabbande. De ger oss chansen att, om än bara tillfälligt, se människan bakom rollen ”mor”, och samtidigt ana något av oss själva.
Titel: Mutter
Författare: Kate Zambreno
Titel i original: Book of mutter
Översättning: Helena Fagertun
ISBN 9789172477605
Publicerad: Malmö, Ellerströms, 2025