Toews nya roman kliver rakt in i den värld hon byggt upp i sina tidigare böcker. Pappan som begick självmord. Systern som begick självmord. Mamman som obekymrat brände brev bevarade i flera decennier, där barnbarnets biologiska far förklarade att han faktiskt försökt gifta sig med modern men blivit ratad. Allt betydelselöst.

Berättaren återkommer också till sin egen depression, till när hon själv övervägde självmord men bara slängde mobilen i floden. Hon återger samtal med sin psykiater, interfolierade med alla de samtal som bara pågår inne i hennes huvud. Och hela tiden denna galghumor.

Lise Tremblay är en kanadensisk norrlandsromanförfattare som befolkar sina romaner med så många karaktärer att jag vill fly till stan.

Nu är hon aktuell på svenska med en barndomsskildring. Det är sommarlovet före högstadiet, berättaren är tolv år och umgås med sin bästa kompis Judith. Hon sjunger i kör och jobbar som barnvakt, inte bara för att få fickpengar utan för att faktiskt bidra. Hon drömmer om snyggare tyger till sina kläder, men mamman insisterar på att pengarna ska gå till skolböcker. Hon och Judith suktar efter barberaren Marius, en av byns tävlingsidrottare, en vuxen man. De lämnar anonyma handskrivna brev i hans skor.