Det börjar oskyldigt med några fröpåsar och en hacka från maken. Men snart öppnar sig något större i Kincaids text.
Vi läste Jamaica Kincaid i min bokklubb. Våra förväntningar var höga. Men läsningen blev överraskande en prövning. Texten, som skulle blomstra i språklig prakt, krävde tålamod. Det vackra språket Kincaid brukar hyllas för kändes inte självklart. Jag fastnade bland de frekventa latinska växtnamnen, som ogräs i en annars välplanerad rabatt. Ditskeppade av kolonialmakten.
”Jag har aldrig kunnat se en trädgård (…) utan att omedvetet dra in den i det pågående samtalet jag har i huvudet: före syndafallet, efter syndafallet,” skriver Kincaid i förordet. Det är hennes poetiska credo. Hos Kincaid är trädgården aldrig bara trädgård, utan minnet av imperiets ordningar, av slaveriets ekonomier, erövring och människans dröm att kontrollera livet.
Prosan rör sig cirklande med upprepningar, så att jag får känslan av att det är fristående essäer publicerade vid skilda tillfällen snarare än en sammanhållen text. Kincaid återkommer till slaveriet, till Linnés katalogiseringar, till den koloniala blicken som ville tämja naturen: ”Linneaus är inte den obetydligaste av de besvärliga människor jag mött i trädgården”. Det är en mening som bär litterär svart humor, men också vrede. Ilskan blir ett modus vivendi: ”För en del människor är ett tillstånd av ständig irritation som syre.”
I första kapitlet, där maken sätter en hacka och några fröpåsar i hennes hand, börjar berättelsen i det lilla. Men snart vecklar en större struktur ut sig. Med varje latinskt namn planterar Kincaid inte bara en växt, utan ett helt system: en ny ordning, den vita vetenskapsmannens, västerlandets. Linnés klassifikationer ligger som ett raster över jorden, och under detta raster anar man ett annat språk, det inhemska, genuint och lokalt odlade som tystats, och som man förgäves sträcker sig efter.
Kincaid vet detta. Ändå låter hon sig dras in i drömmen som kolonialismen byggt upp, med katalogerna, reklamen, de glansiga bilderna av perfekta rabatter (eller perfekta Thanksgiving-middagar). Hon vet vad hon gör, och just därför blir hennes deltagande nästan performativt. Hon iscensätter det system hon vet är fel, upprepar dess formler, testar dess gränser. Hon approprierar drömmen, försöker göra den till sin, och ur denna paradox växer en märklig spänning mellan beroende och uppror, underkastelse och begär.
I mellanrummen mellan dessa ordningar spirar tvivlet: känslan av otillräcklighet, både som trädgårdsodlare och som människa. Det är som om Kincaid odlar med ena handen och river upp med den andra.
I kapitlet (essän?) Huset är texten mer sammanhållen. Hemmet blir en spegel för livets disciplin och oordning. Kincaid betraktar andras perfekta diskhoar och matchande gardiner med en blandning av förundran och sarkasm: ”Deras barn har aldrig krigat mot låtsasfiender i soffan med skorna på”. Det är samtidigt en kommentar om klass och illusionen om ordning. Hon växte själv upp utomhus, utan trösklar mellan liv och natur.
Kincaid skriver om vintern med avsmak, årstidernas tyrann, döden: ”Jag tycker inte om vintern eller någonting som representerar den…”. För oss nordbor blir det nästan exotiskt. Lika roande är hennes betraktelse över den finska midsommaren: bastu, sjö, dans, vändande kroppar.
Jag uppskattar att boken fick mig att ”se” på nya sätt: vintern, postkolonialismen, trädgården som ännu en idé. Jag uppskattar Kincaids envisa, trotsiga energi, som någon som aldrig tänker lägga ifrån sig hackan. Kanske borde jag läsa något annat där språket inte bryts sönder av Linnés terminologi, utan är helt hennes eget.
Titel: (Boken om) min trädgård
Författare: Jamaica Kincaid, 1949-
Översättning: Niclas Nilsson
Illustrationer: Jill Fox
ISBN 9789188253965
Publicerad: Stockholm : Tranan, 2020