Med sina kunskaper om konst och estetik kan jag inte föreställa mig en bättre författare än Therese Boman att skildra vad som händer med Emma i mötet med en kvinna med större ekonomiskt kapital, skönhet och social självklarhet.
Emma jobbar som förskollärare på Äppelträdet på Södermalm: ”En idyll mitt i stan, en plats där samtidens idealistiska föreställningar om modern och småskalig barnomsorg har blivit verklighet.” Här lämnar den välbeställda och medvetna medelklassen sina telningar.
Mammutarna är inte utdöda. De har bara flyttat ut på landet och gör numera sällsynta besök i den lokala järnhandeln.
Jag tyckte mycket om Eva Baltasars andra roman. Hennes tredje, Mammut, följer en ung lesbisk student, besatt av att bli gravid. Istället för något av de modernare sätten att arrangera en graviditet när man saknar läggning och partner försöker hon den traditionella vägen, med ovetande one night stands. Baltasars säregna bildspråk känns genast igen: ”Det är något vanhelgande över Barcelona i gryningen. Så snart den ännu bleka bollen av ljus börjar resa sig ur havet, kastar sig staden över den och tycker åt sig den med sin lukrativa tång.”
Jag läser Stormens år, andra delen av Sven Stolpes memoarer. Mycket handlar om hans andliga resa och anslutning till Oxfordrörelsen 1936, en kristen väckelserörelse som inte försökte bilda något eget samfund utan uppmanade människor att leva efter fyra ideal: absolut sanning, absolut osjälviskhet, absolut renhet och absolut kärlek. Målet var inte desto mindre en kristen världsrevolution. Det verkar ha varit 1930-talets tema.
Efter min hårda diss av Lediga män måste jag nu göra en helomvändning med Fel Norma. Carson kanske är genialisk trots allt. Kombinationen av lärdom och vanvördnad gör verket till mycket roligare läsning.
Fel Norma är hopsatt av en uppsjö texter i varierande form. Här jobbar formen bättre med texten (bortsett från ett förbryllande uppslag där en text på arabiska löper parallellt med den svenska).
Jag gör ett nytt försök med Anne Carsons Lediga män.
“Sommaren 1876 befann sig Freud i Trieste och studerade ålarnas hermafroditism. I zoologen Karl Kraus labb dissekerade han drygt tusen stycken för att utröna om de hade testiklar. “Alla ålar jag har skurit upp tillhör det täckta könet”, skrev han efter de första 400. “
Så skriver Anne Carson. Inte. Carson skriver:
Boken är nominerad till Augustpriset. Det är svårt att veta vad man ska känna inför det. Det har aldrig delats ut postumt. Priset ska göra nytta, säger de om Nobelpriset. Augustpriset skapades uttryckligen för att ge böcker uppmärksamhet och öka försäljningen. Jag har alltid tänkt på Augustpriset som en reklamkampanj, kanske en kostnadseffektiv sådan.
Jag har läst mycket av Karolina Ramqvist. Jag tycker om hennes författarskap. Hon är Författare, med stort F. Jag minns hur hon förr kunde vrida sig av obehag i intervjusoffan. Hon ville skriva, inte prata om det hon skrivit. Med åren har hon fått en professionell säkerhet i sina offentliga framträdanden. På författarfotografierna ser hon fantastisk ut. Jag är stolt över att vi har henne i den svenska litteraturen.
Jag, Hamlet och Carson i en soffa. Vi har hela helgen på oss.
Jag är ofattbart glad för Ellerströms förlags skull. Stort grattis! Fina människor som outtröttligt kämpat för litteraturen. Det här är poetisk rättvisa. Jag hoppas på ny merch: ”Vi ger ut Nobelpristagare.”
Nobelpris imorgon. Péter Nádas är död. Jag ser fram emot att bli överraskad.
Ingen författare jag gissar på, men jag känner lite extra för Annie Dillard. Hon har sitt eget litterära sätt att tänka, en stor intellektuell och existentiell rymd. Men författarskapet är litet. Pilgrim at Tinker Creek är så överskuggande att det är svårt att se författarskapet som helhet, och Dillard har sedan länge dragit sig tillbaka från den litterära offentligheten. Också detta förstås mycket Dillardskt. Hon ligger väl på knä någonstans och studerar en insekt.
September är tydligen Rámus Natasha-månad. Efter Natasha S. kommer nu Natasha K. med Assimanifestet. Assi betyder jord på innu-aimun, språket som talas av innu, ett urfolk med stark jakttradition i Quebec-Labrador i Kanada. Man brukar ju undra om Nobelkommittén verkligen läser litteratur från alla världens språk. Innu-aimun är väl en handske som heter duga.