Nu är bokbloggen tillbaka, efter flytten från ett amerikanskt till ett europeiskt webbhotell. Tystnaden däremellan har inte varit tom. Jag har läst.
Ann Heberleins Moraliskt kapital börjar med en fråga så både elegant och provocerande att den genast sätter tonen: är Nobelmiddagen – för de flesta en engångsupplevelse – verkligen rätt tillfälle att försöka uppfostra vuxna människor med korngrynsgröt som huvudrätt?
Jenny Odell har en edge mot Olivia Laing. Hon är meningsfull. På alla andra fronter vinner Laing: stilistiskt, formatmässigt, njutningsmässigt. Jag gillar inte sättet Odell skriver på, men jag uppskattade innehållet i hennes How to Do Nothing. Nu kommer uppföljaren: Saving Time. Med referenser till samtida konstnärer och 1900‑talsfilosofer berättar den USA-baserade multikonstnären Jenny Odell om tid, hur vi erfar den och vad den kan sägas vara.
Två bröder överlever familjens självmordspakt. Deras morbror för dem till ett torn, bekant från barndomen, för att skydda dem från omvärlden och samhällets hot om institutionalisering. De hålls isolerade. Brodern Walter är sjuk och måste ofta uppsöka en internmedicinare i staden, där han spänns fast i en epileptikerstol. Men Walter är bortom räddning, och snart är berättarjaget K. ensam kvar. Han förs vidare till ännu ett slags hermitage, djupt inne i skogsvaktarnas marker. Ett filosofiskt och existentiellt laboratorium.
Slottet Montefort ligger som förseglat mot världen. Antonia är dess arvtagerska, en kvinna med självbehärskning och tyst makt. Här bor också hennes oäkta kusin Fred Danby, jordbrukare utan arrendekontrakt. Tillsammans med sin hustru Lilia och döttrarna Jane och Maud delar han det som en gång var familjegods, nu en inmutad rest av förlorad aristokrati.
Romanen skildrar horan-madonnan i form av två väninnor, Rose och Solange, som växer upp sida vid sida under skilda omständigheter i en baskisk by under andra hälften av 1900-talet. Roses mamma förmedlar medelklassens borgerliga ideal: pianolektioner, heminredning och till och med p-piller åt dottern. Solange är däremot vild och lösare hållen. Hon blir gravid och genomlider en fruktansvärd förlossning som 15-åring. Hon knyter aldrig an till sonen Thierry, som uppfostras av Solanges mamma medan Solange själv drar till teaterskolan, och senare till Paris, London och Kalifornien, där det sanna glamourösa livet verkar ouppnåeligt. ”Den fula lilla ankungen från byn som förvandlats till en Hollywoodhöna”, reflekterar Rose.
Årets klassiker: Livet vid ån av Annie Dillard (1974 på engelska, 1978 på svenska). Känsligt ämne men litteratur åldras, tempot idag är annorlunda.
Årets knock out: Huvudslag av Rita Bullwinkel.
Årets kvinnokamp: Framskrivandet av verklighetens Nafissatou Diallo i Chimananda Ngozi Adichies Drömräkning. Poetisk rättvisa.
Moses i vassen kan ses som en adoptionsberättelse. Hans mor lämnar honom i en korg i Nilen för att rädda honom från faraos dödsdekret. När faraos dotter hittar baby Moses får han växa upp som barn i faraos hus, i en ny familj, klass och kultur. Han uppfostras till egyptisk aristokrat. Moses dubbla tillhörighet blir en drivkraft när han senare identifierar sig med israeliterna och återvänder till ”sitt” folk. I berättelsen leder han slavfolket ut ur Egypten med faraos soldater tätt efter. De irrar runt i öknen i 40 år, bärandes på förbundsarken med sina stenhårda regler. Det var inte alla som var glada.
Det dröjer många år innan en sådan rad felfria pärlor blir samlad. Intervjuboken Den sanna platsen av Annie Ernaux, baserad på Michelle Portes dokumentär från 2013, är en riktig skatt. Porte, som tidigare skapat vackra filmer om Virginia Woolf och Marguerite Duras, bad om att få filma Ernaux på platserna där hon vuxit upp och i hennes nuvarande hem. Boken är en transkription av deras samtal, där talets förmenta omedelbarhet ger språket en intim närvaro.
Jag uppskattar Adichies komplexa karaktärer som plötsligt kan bli någon annan än en föreställt sig. Vuxna Zikoras mamma avslöjar att missfallen efter det första barnet aldrig inträffade. Istället höll hon på att förblöda vid första förlossningen och genomgick en livräddande hysterektomi, men kunde inte berätta för sin make av rädsla för att bli ställd på gatan när hon inte kunde föda fler barn. Det dröjde många år innan fadern tog en andra hustru och flyttade ut. Så skoningslöst kan det patriarkala systemet te sig.
Boulder är en enstöring med fallenhet för mat, sex och sensualitet. Hon har äntligen hittat sin plats som kock på en fraktbåt längs Sydamerika. Då möter hon Samsa och kärleken. Hon går i hamn och flyttar med Samsa till Reykjavik där hon fått jobb. Åren går. Det konventionella livet har aldrig varit hennes, men hon skaffar en foodtruck och säljer piroger, lever med kvinnan hon älskar i en mysig liten lägenhet, stöttar henne och servar med mat till bullriga middagar med Samsas umgänge. Ibland träffar hon dryckesvännen Ragnar. Hon hittar sin väg. Då kommer Islands motsvarighet till Storkkliniken med en baby i hennes ödes vågskål.