
Venedig, lagunstaden. En bedagad skönhet redan vid 1900-talets början. När Vilhelm Ekelund kom hit våren 1904 levde han till slut på ilandfluten lök, enligt Jonas Ellerström [1]. Samma Venedig skildrar Thomas Mann några år senare i Döden i Venedig: “Detta är Venedig, den inställsamma och tvivelaktiga skönheten – denna stad, till hälften saga, till hälften turistfälla, i vars skämda luft konsten en gång i tiden frodades i sådan yppighet och som inspirerade musikanterna till klanger som smeksamt vaggar till sömns.”
Jag brukar älska kortromaner, en uppenbar lösning på problemet så många böcker, så lite tid. Thomas Mann skriver annars gärna långt och tjockt. Snart börjar jag dock tänka att just Manns stil kanske inte vinner på att kondenseras ytterligare. Språket är praktfullt men oerhört tätt. Karl Vennbergs översättning från 1981 tvekar inte inför det höga tonläget. Sammansättningar som “högsint-slösaktigt” och ”yppigt-otjänliga” ger texten en nästan monumental tyngd. Varje mening blir stående. Det tar ett tag att hitta romanens rytm.
Jag kommer på mig själv med att önska en nyöversättning. Inte för att jag inte älskar Karl Vennberg, utan för att varje generation borde få höra Thomas Mann på nytt.








