Livsföryngrande safter sipprar ur Ylva Gripfelts poesisamling Man gråter. Den handlar om hjärtesorg och är för all del sorglig, även om uppbrottet var nödvändigt – “det var mycket som inte var bra” – men det jag tar med mig är ungdomligheten, längtan, trånaden och smärtan. Den där känslan av att allt fortfarande står på spel.

Hela Duras författarskap är ett pågående samtal med sig självt. Samma karaktärer, samma platser, samma passion, samma minnen. Men Duras protesterar mot ordet berättelse. Hon beskriver i stället skrivandet som ett slags väntan på att se hur orden vill höra ihop. Ibland upptäcker hon att en gestalt har blivit förälskad i någon annan än hon själv tänkt sig. Då accepterar hon det och följer efter. Just därför är det intressant att se Duras tala med någon annan.

Omslaget är pistagegrönt med fyra färgränder. En märklig korsning mellan Edvard Munchs färgpalett och den franska trikoloren. Pourquoi? Jag skriker: crème!

Jag är en annan samlar franskspråkig poesi från sju sekler och sjutton länder, sammanställd och översatt av Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer.

Inte bara fransmän finns med. Samuel Beckett skrev sig in i antologin genom att flytta till Paris 1937 och byta litterärt språk.

Belgaren Jacques Brel är representerad. Jag har aldrig riktigt hämtat mig från att Ne me quitte pas ska ha skrivits efter att Brel i praktiken gjort aborten till sin älskarinnas enda utväg. Sedan sitter karln där och bölar över konsekvenserna.