Om Madame Pelicot har orkat skriva den här boken ska jag orka läsa den. Boken öppnar med ett bokat besök på den lokala polisstationen, efter femtio års äktenskap med en man som i hemlighet organiserade upprepade övergrepp mot henne. Därifrån nystas berättelsen upp. Parallellt återger författaren en barndom präglad av både värme och otrygghet på den franska landsbygden. En underström av oro löper genom minnena av väldukade frukostbord, solljus mellan fönsterluckorna, hur hon promenerade bakom mormor med getterna och hunden, såg henne ysta ost och byka — och den gradvisa insikten om att något är allvarligt fel.

Rök och speglar är en underbar föreställning med vackert språk och isande färgtoner. Ironiskt och ömsint: en dubbelblick vi känner igen från såpor om hur de rika lever, men här är det inte pengar utan smak, bildning och iscensättning som gäller. Det ser ut som pastisch men spricker hela tiden. Norén i huvudpersonen Bernardas dockhus.