Huvudkaraktären István i David Szalays bok Kött är den mest behagliga jag har hängt med på länge.
Han har förstås många fel. Att han är tyst är det mest sympatiska med honom.
Men István är inte krävande, inte verbal, inte självanalyserande. Han klagar inte på sin chef. Man kan ha ett one night stand med honom utan att han krånglar. Han kan få sin klädsel bestämd av andra utan gnäll. Han driver genom sitt eget liv.
Toews nya roman kliver rakt in i den värld hon byggt upp i sina tidigare böcker. Pappan som begick självmord. Systern som begick självmord. Mamman som obekymrat brände brev bevarade i flera decennier, där barnbarnets biologiska far förklarade att han faktiskt försökt gifta sig med modern men blivit ratad. Allt betydelselöst.
Berättaren återkommer också till sin egen depression, till när hon själv övervägde självmord men bara slängde mobilen i floden. Hon återger samtal med sin psykiater, interfolierade med alla de samtal som bara pågår inne i hennes huvud. Och hela tiden denna galghumor.
Lise Tremblay är en kanadensisk norrlandsromanförfattare som befolkar sina romaner med så många karaktärer att jag vill fly till stan.
Nu är hon aktuell på svenska med en barndomsskildring. Det är sommarlovet före högstadiet, berättaren är tolv år och umgås med sin bästa kompis Judith. Hon sjunger i kör och jobbar som barnvakt, inte bara för att få fickpengar utan för att faktiskt bidra. Hon drömmer om snyggare tyger till sina kläder, men mamman insisterar på att pengarna ska gå till skolböcker. Hon och Judith suktar efter barberaren Marius, en av byns tävlingsidrottare, en vuxen man. De lämnar anonyma handskrivna brev i hans skor.
Det här verket kom redan 2018 men jag har stoiskt undvikit det, precis som jag undviker det mesta som har med sjukdom att göra. Jag är dålig på sjukgrejer. Medicine is a cruel mistress, och jag kan inte längre läsa oskuldsfullt. Snart är det tjugo år sedan jag tog läkarexamen och började betrakta människan genom yrkets lansett snarare än som människa bland människor.
Hotellet är en märklig liten volym i udda format, hög och ovanligt smal, men inte lika smal som Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen. Den klotklädda pärmen är petroleumblå med silverfolierad titel som fångar ljuset. Jag tänker på de metallicblå bokstäverna i Sommaren 80 som delar tidsperiod och kronologisk ordning med Hotellets 1981. Närmare bestämt 16 februari till 6 mars, den tid Sophie Calle, på uppdrag av Paul Auster, arbetar som rumsstäderska på ett venetianskt hotell. Episoden återkommer i Austers Leviatan. Jag har aldrig riktigt kommit överens med Auster, så parallelläsningen uteblir.
Landet med flest getter är Kina, följt av Pakistan och därefter Nigeria. Poesisamlingen med flest getter är nog Malte Perssons Den fördrivna tiden. Getter är vänliga och kloka djur, men också självständiga, krångliga och tjurskalliga. En symbol för de orättfärdiga i Matteus-evangeliet.
Om Madame Pelicot har orkat skriva den här boken ska jag orka läsa den. Boken öppnar med ett bokat besök på den lokala polisstationen, efter femtio års äktenskap med en man som i hemlighet organiserade upprepade övergrepp mot henne. Därifrån nystas berättelsen upp. Parallellt återger författaren en barndom präglad av både värme och otrygghet på den franska landsbygden. En underström av oro löper genom minnena av väldukade frukostbord, solljus mellan fönsterluckorna, hur hon promenerade bakom mormor med getterna och hunden, såg henne ysta ost och byka — och den gradvisa insikten om att något är allvarligt fel.
Rök och speglar är en underbar föreställning med vackert språk och isande färgtoner. Ironiskt och ömsint: en dubbelblick vi känner igen från såpor om hur de rika lever, men här är det inte pengar utan smak, bildning och iscensättning som gäller. Det ser ut som pastisch men spricker hela tiden. Norén i huvudpersonen Bernardas dockhus.
Lund prövar Uppsalas “Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”.
Marguerite Yourcenar, född 1903 med silversked och säkert utsökt brysselsk spets i vaggan, var ledamot av Franska akademien och det märks. Prosan bär på just den föreställning man har om akademier: en lite gammaldags värdighet i en anda av smak, konversation och litterär finess, där tänkaren är lika mycket mondän aktör som intellektuell. Författarens berättarjag drar inte uppmärksamheten till sig utan håller sig anspråkslöst i skuggan med vetskap att den kristallklara blicken och sättet berättelsen levereras säger allt som behövs.