Jag, Hamlet och Carson i en soffa. Vi har hela helgen på oss.
Jag är ofattbart glad för Ellerströms förlags skull. Stort grattis! Fina människor som outtröttligt kämpat för litteraturen. Det här är poetisk rättvisa. Jag hoppas på ny merch: ”Vi ger ut Nobelpristagare.”
Nobelpris imorgon. Péter Nádas är död. Jag ser fram emot att bli överraskad.
Ingen författare jag gissar på, men jag känner lite extra för Annie Dillard. Hon har sitt eget litterära sätt att tänka, en stor intellektuell och existentiell rymd. Men författarskapet är litet. Pilgrim at Tinker Creek är så överskuggande att det är svårt att se författarskapet som helhet, och Dillard har sedan länge dragit sig tillbaka från den litterära offentligheten. Också detta förstås mycket Dillardskt. Hon ligger väl på knä någonstans och studerar en insekt.
September är tydligen Rámus Natasha-månad. Efter Natasha S. kommer nu Natasha K. med Assimanifestet. Assi betyder jord på innu-aimun, språket som talas av innu, ett urfolk med stark jakttradition i Quebec-Labrador i Kanada. Man brukar ju undra om Nobelkommittén verkligen läser litteratur från alla världens språk. Innu-aimun är väl en handske som heter duga.
Det är alltid känsligt att byta bokhandel.
Igår kväll klockan fem slog de nya ägarna upp dörrarna till det som tidigare hette Bokvärlden, min hemmabokhandel sedan många år. Lokalerna har blivit större, eller snarare har bokhandeln tagit över den del där det tidigare låg en inredningsfirma. Poesibordet stod kvar där det alltid stått, direkt till höger. Till vänster var den stora bokhyllan fylld med ungefär det jag hade väntat mig, och på östsidan, mot stan, fanns en ny sektion med tecknat för vuxna. Jag hittade inget exemplar av boken vi ska läsa i vår bokcirkel och försökte bestämma mig för om det var bra eller dåligt.
Diktjaget är född i Ryssland och lever i exil på Island. I stället för krigsnyheter möts hon av nyheter om flyttfåglar. Men det befriar henne inte från världens oro. Kriget är monstruöst och stort, men det är pappans sjukdom som är svårast att bära. Då kommer Mara in i hennes liv.
I Lucie Ricos nya roman har huvudpersonen sin närmaste relation med en GPS. Hon är desorienterad bland människor och hyperorienterad på kartan. Ändå tycks kartan göra henne mer, inte mindre, vilse.
Det är lite tyst här just nu.
Jag har råkat börja skriva på något annat.
När jag rensar i källaren hittar jag Lars Lerins Naturlära, fortfarande oläst. Det är boken från första gången jag blev illa behandlad av ett distansförsäljningsföretag.
Jag köpte boken från Bokus hösten 2014. När den kom fram var den kantstött. Inte alls i skick att ge bort i julklapp. Jag reklamerade.
Början. Mitt. Slut. Titeln pekar mot Aristoteles klassiska beskrivning av den fullständiga berättelsen.
Berättaren, som är författare, har genomgått en uppslitande skilsmässa och kommer med sin prepubertala dotter till en by på Sicilien, där hon fått låna en lägenhet av sin vän/älskare Pianisten. Han kommer snart att kallas Turisten, i ett litterärt trick hon blivit tipsad om för att få bättre flyt när hon skrev sin första roman.
Litteraturhistorien är en stor sovsal. Levande och döda delar rum. Ingen får sista ordet. Ingen sover heller riktigt ensam.
Duras bränner sina manus. Ernaux städar undan efter sig. Ekelund ligger kvar i rummet. Isabella Nilsson kryper ner bredvid honom och fortsätter samtalet.