Döden i Venedig av Thomas Mann

Venedig, lagunstaden. En bedagad skönhet redan vid 1900-talets början. När Vilhelm Ekelund kom hit våren 1904 levde han till slut på ilandfluten lök, enligt Jonas Ellerström [1]. Samma Venedig skildrar Thomas Mann några år senare i Döden i Venedig: “Detta är Venedig, den inställsamma och tvivelaktiga skönheten – denna stad, till hälften saga, till hälften turistfälla, i vars skämda luft konsten en gång i tiden frodades i sådan yppighet och som inspirerade musikanterna till klanger som smeksamt vaggar till sömns.”

Jag brukar älska kortromaner, en uppenbar lösning på problemet så många böcker, så lite tid. Thomas Mann skriver annars gärna långt och tjockt. Snart börjar jag dock tänka att just Manns stil kanske inte vinner på att kondenseras ytterligare. Språket är praktfullt men oerhört tätt. Karl Vennbergs översättning från 1981 tvekar inte inför det höga tonläget. Sammansättningar som “högsint-slösaktigt” och ”yppigt-otjänliga” ger texten en nästan monumental tyngd. Varje mening blir stående. Det tar ett tag att hitta romanens rytm.

Jag kommer på mig själv med att önska en nyöversättning. Inte för att jag inte älskar Karl Vennberg, utan för att varje generation borde få höra Thomas Mann på nytt.

blogginlägg25 June

Erikshjälp och återfall

Efter försommarens plågsamma trippar till Erikshjälpen med bokpåsar från de ständigt växande högarna går jag därifrån med plåster på såren från deras bokhyllor.

Thomas Manns kortroman Döden i Venedig verkar handla om en man med så omständligt språk att jag längtar efter att han ska dö.

Bokrecension24 June

I Feel Bad About My Neck av Nora Ephron

Jag har förstås sett flera av Nora Ephrons filmer. När Harry mötte Sally var jag för ung för, men jag har sett You’ve Got Mail och Julie & Julia. De flesta känner nog till Nora Ephron som manusförfattare. Själv upptäcker jag här skribenten Nora Ephron.

I Feel Bad About My Neck är en samling essäer Ephron skrev när hon passerat sextio och började fundera över åldrande, kroppen och allt det som försvinner med tiden. Det handlar om halsar, barn som flyttar hemifrån, lägenhetsflyttar, New York och maträtter som plötsligt försvunnit ur ens liv.

Bokrecension21 June

Carmilla av Sheridan Le Fanu

Semestertider innebär läsning på andra språk. Jag är en lat och bekväm läsare, så jag börjar på engelska. Jag har blivit rostig. Men när jag nyligen var i Dublin plockade jag upp Carmilla (1872) av irländske Sheridan Le Fanu, vampyrromanen som kom 20 år före Bram Stokers Dracula.

Bokrecension14 June

Magnolia. Hennes berättelse av Lucija Stupica

Proesi (substantiv) – en litterär form som förenar prosans berättande struktur med poesins rytm, bildspråk och koncentrerade uttryck.

Lucia Stupicas tredje verk i svensk översättning är proesi. Hybridformer borde vara tydligt märkta på omslaget. Jag hinner bli irriterad över det svårlästa formatet: radbruten prosa, prosalyrik, i en alldeles för smal, centrerad spalt som skapar en vertikal läsning med ryckiga ögonrörelser.

Svårlästheten i sig tillför inget.

Sedan smälter jag.

Och inser att jag har hittat en kusin till Pappershem (“Emily äppelhjärta”) av Dominique Fortier. Samma ömhet inför minnen, föremål och tid. Poetiska bilder, inrim och upprepningar: ”Dörren, nedhängd och tungt vilande på de uttjänta gångjärnen, det gistna träet som gläntade till en värld bestående av en vidsträckt kallvind med höga takstolar.”

Bokrecension8 June

Kött av David Szalay

Huvudkaraktären István i David Szalays bok Kött är den mest behagliga jag har hängt med på länge.

Han har förstås många fel. Att han är tyst är det mest sympatiska med honom.

Men István är inte krävande, inte verbal, inte självanalyserande. Han klagar inte på sin chef. Man kan ha ett one night stand med honom utan att han krånglar. Han kan få sin klädsel bestämd av andra utan gnäll. Han driver genom sitt eget liv.

Bokrecension16 May

En vapenvila som inte är fred av Miriam Toews

Toews nya roman kliver rakt in i den värld hon byggt upp i sina tidigare böcker. Pappan som begick självmord. Systern som begick självmord. Mamman som obekymrat brände brev bevarade i flera decennier, där barnbarnets biologiska far förklarade att han faktiskt försökt gifta sig med modern men blivit ratad. Allt betydelselöst.

Berättaren återkommer också till sin egen depression, till när hon själv övervägde självmord men bara slängde mobilen i floden. Hon återger samtal med sin psykiater, interfolierade med alla de samtal som bara pågår inne i hennes huvud. Och hela tiden denna galghumor.

Bokrecension15 May

Judiths syster av Lise Tremblay

Lise Tremblay är en kanadensisk norrlandsromanförfattare som befolkar sina romaner med så många karaktärer att jag vill fly till stan.

Nu är hon aktuell på svenska med en barndomsskildring. Det är sommarlovet före högstadiet, berättaren är tolv år och umgås med sin bästa kompis Judith. Hon sjunger i kör och jobbar som barnvakt, inte bara för att få fickpengar utan för att faktiskt bidra. Hon drömmer om snyggare tyger till sina kläder, men mamman insisterar på att pengarna ska gå till skolböcker. Hon och Judith suktar efter barberaren Marius, en av byns tävlingsidrottare, en vuxen man. De lämnar anonyma handskrivna brev i hans skor.

Bokrecension9 May

Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning. Av Isabella Nilsson

Det här verket kom redan 2018 men jag har stoiskt undvikit det, precis som jag undviker det mesta som har med sjukdom att göra. Jag är dålig på sjukgrejer. Medicine is a cruel mistress, och jag kan inte längre läsa oskuldsfullt. Snart är det tjugo år sedan jag tog läkarexamen och började betrakta människan genom yrkets lansett snarare än som människa bland människor.

Bokrecension25 April

Hotellet av Sophie Calle, eller konsten att inte bli sedd

Hotellet är en märklig liten volym i udda format, hög och ovanligt smal, men inte lika smal som Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen. Den klotklädda pärmen är petroleumblå med silverfolierad titel som fångar ljuset. Jag tänker på de metallicblå bokstäverna i Sommaren 80 som delar tidsperiod och kronologisk ordning med Hotellets 1981. Närmare bestämt 16 februari till 6 mars, den tid Sophie Calle, på uppdrag av Paul Auster, arbetar som rumsstäderska på ett venetianskt hotell. Episoden återkommer i Austers Leviatan. Jag har aldrig riktigt kommit överens med Auster, så parallelläsningen uteblir.