Novellsamlingen inleds med första raden i en katolsk bön: Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden.
Inte mig, utan oss. Det kollektiva pronomenet introduceras innan första novellen börjar. Det gör att “vi” inte bara blir ett berättartekniskt grepp utan nästan ett motiv.
Novellsamlingens “vi” är ovanligt rörligt. Det skiftar mellan älskande, familj och mänsklighet utan att gränserna markeras. Det gör novellerna märkligt öppna. Läsaren glider omärkligt in i gemenskapen.
Hela Duras författarskap är ett pågående samtal med sig självt. Samma karaktärer, samma platser, samma passion, samma minnen. Men Duras protesterar mot ordet berättelse. Hon beskriver i stället skrivandet som ett slags väntan på att se hur orden vill höra ihop. Ibland upptäcker hon att en gestalt har blivit förälskad i någon annan än hon själv tänkt sig. Då accepterar hon det och följer efter. Just därför är det intressant att se Duras tala med någon annan.
Omslaget är pistagegrönt med fyra färgränder. En märklig korsning mellan Edvard Munchs färgpalett och den franska trikoloren. Pourquoi? Jag skriker: crème!
Jag är en annan samlar franskspråkig poesi från sju sekler och sjutton länder, sammanställd och översatt av Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer.
Inte bara fransmän finns med. Samuel Beckett skrev sig in i antologin genom att flytta till Paris 1937 och byta litterärt språk.
Belgaren Jacques Brel är representerad. Jag har aldrig riktigt hämtat mig från att Ne me quitte pas ska ha skrivits efter att Brel i praktiken gjort aborten till sin älskarinnas enda utväg. Sedan sitter karln där och bölar över konsekvenserna.
Venedig, lagunstaden. En bedagad skönhet redan vid 1900-talets början. När Vilhelm Ekelund kom hit våren 1904 levde han till slut på ilandfluten lök, enligt Jonas Ellerström [1]. Samma Venedig skildrar Thomas Mann några år senare i Döden i Venedig: “Detta är Venedig, den inställsamma och tvivelaktiga skönheten – denna stad, till hälften saga, till hälften turistfälla, i vars skämda luft konsten en gång i tiden frodades i sådan yppighet och som inspirerade musikanterna till klanger som smeksamt vaggar till sömns.”
Efter försommarens plågsamma trippar till Erikshjälpen med bokpåsar från de ständigt växande högarna går jag därifrån med plåster på såren från deras bokhyllor.
Thomas Manns kortroman Döden i Venedig verkar handla om en man med så omständligt språk att jag längtar efter att han ska dö.
Jag har förstås sett flera av Nora Ephrons filmer. När Harry mötte Sally var jag för ung för, men jag har sett You’ve Got Mail och Julie & Julia. De flesta känner nog till Nora Ephron som manusförfattare. Själv upptäcker jag här skribenten Nora Ephron.
I Feel Bad About My Neck är en samling essäer Ephron skrev när hon passerat sextio och började fundera över åldrande, kroppen och allt det som försvinner med tiden. Det handlar om halsar, barn som flyttar hemifrån, lägenhetsflyttar, New York och maträtter som plötsligt försvunnit ur ens liv.
Semestertider innebär läsning på andra språk. Jag är en lat och bekväm läsare, så jag börjar på engelska. Jag har blivit rostig. Men när jag nyligen var i Dublin plockade jag upp Carmilla (1872) av irländske Sheridan Le Fanu, vampyrromanen som kom 20 år före Bram Stokers Dracula.
Proesi (substantiv) – en litterär form som förenar prosans berättande struktur med poesins rytm, bildspråk och koncentrerade uttryck.
Lucia Stupicas tredje verk i svensk översättning är proesi. Hybridformer borde vara tydligt märkta på omslaget. Jag hinner bli irriterad över det svårlästa formatet: radbruten prosa, prosalyrik, i en alldeles för smal, centrerad spalt som skapar en vertikal läsning med ryckiga ögonrörelser.
Svårlästheten i sig tillför inget.
Sedan smälter jag.
Och inser att jag har hittat en kusin till Pappershem (“Emily äppelhjärta”) av Dominique Fortier. Samma ömhet inför minnen, föremål och tid. Poetiska bilder, inrim och upprepningar: ”Dörren, nedhängd och tungt vilande på de uttjänta gångjärnen, det gistna träet som gläntade till en värld bestående av en vidsträckt kallvind med höga takstolar.”
Huvudkaraktären István i David Szalays bok Kött är den mest behagliga jag har hängt med på länge.
Han har förstås många fel. Att han är tyst är det mest sympatiska med honom.
Men István är inte krävande, inte verbal, inte självanalyserande. Han klagar inte på sin chef. Man kan ha ett one night stand med honom utan att han krånglar. Han kan få sin klädsel bestämd av andra utan gnäll. Han driver genom sitt eget liv.
Toews nya roman kliver rakt in i den värld hon byggt upp i sina tidigare böcker. Pappan som begick självmord. Systern som begick självmord. Mamman som obekymrat brände brev bevarade i flera decennier, där barnbarnets biologiska far förklarade att han faktiskt försökt gifta sig med modern men blivit ratad. Allt betydelselöst.
Berättaren återkommer också till sin egen depression, till när hon själv övervägde självmord men bara slängde mobilen i floden. Hon återger samtal med sin psykiater, interfolierade med alla de samtal som bara pågår inne i hennes huvud. Och hela tiden denna galghumor.