När jag rensar i källaren hittar jag Lars Lerins Naturlära, fortfarande oläst. Det är boken från första gången jag blev illa behandlad av ett distansförsäljningsföretag.
Jag köpte boken från Bokus hösten 2014. När den kom fram var den kantstött. Inte alls i skick att ge bort i julklapp. Jag reklamerade.
Början. Mitt. Slut. Titeln pekar mot Aristoteles klassiska beskrivning av den fullständiga berättelsen.
Berättaren, som är författare, har genomgått en uppslitande skilsmässa och kommer med sin prepubertala dotter till en by på Sicilien, där hon fått låna en lägenhet av sin vän/älskare Pianisten. Han kommer snart att kallas Turisten, i ett litterärt trick hon blivit tipsad om för att få bättre flyt när hon skrev sin första roman.
Litteraturhistorien är en stor sovsal. Levande och döda delar rum. Ingen får sista ordet. Ingen sover heller riktigt ensam.
Duras bränner sina manus. Ernaux städar undan efter sig. Ekelund ligger kvar i rummet. Isabella Nilsson kryper ner bredvid honom och fortsätter samtalet.
När jag packar upp Dylan Thomas novell utgiven som pappersrulle berättar min huskonstnär om Carolee Schneemanns performancekonstverk Interior Scroll från 1975, där konstnären drar ut en ihoprullad pappersrulle ur sin vagina och läser högt ur texten, en satirisk monolog som går i dialog med den kritik hennes konst mötte. Interior Scroll betraktas som ett nyckelverk inom den feministiska performancekonsten.
Jag vet inte varifrån Rámus fått idén till det här formatet, men de skriver att det inbjuder till högläsning.
En man är på väg till sin familj för ett traditionellt midsommarfirande. Men hans transport är inställd, och när han fördriver tiden genom att förfölja en främmande man med mystisk hälta hamnar han i en märklig katt- och råttalek. Mannen han förföljer visar sig snart förfölja honom genom Stockholms gator. Mötet utvecklar sig till ett märkligt mästare–lärjunge-förhållande. Mästaren erbjuder honom undervisning. I gengäld kräver han bara en sak: att han vill. Vill, vill.
Har tillbringat ett par dagar i Småland. Vi diskuterade Johanna Larssons bokstavstro om North Sentinel Island och rensade i ett barndomshem där det riktiga sekelskiftet ännu dröjer kvar: porslinsurinoar från Villeroy & Boch i finhallen, fauxmålad marmor på mörka bröstpaneler och fiskbensparkett som bara min morfar kunde lägga den.
Filosofen Descartes går ombord på en amiralitetsjakt i Amsterdam. Han är på väg till Sverige, till Drottning Kristinas hov. Galileis öde har lärt honom att även idéer kan dömas.
För att själv sakna trädgård har jag läst ovanligt många böcker om trädgårdar den senaste tiden: Magnus Florins Trädgården, Jamaica Kincaids (Boken om) min trädgård och nu Olivia Laings The Garden Against Time.
Jag har tidigare läst Laings The Lonely City och The Trip to Echo Spring. Den förra hör fortfarande till mina favoritessäer. Laing skriver inifrån den brittiska traditionen. En del namn känner jag igen, andra inte alls. Jag lutar mig gärna tillbaka och lär mig mer.
Getter har tydligen funnits längre i svensk litteratur än Malte Persson. I Magnus Florins Trädgården – en fantasi kring Carl von Linné – fylls trädgården om nätterna av getter som tycks uppskatta sibirisk pion och sibirisk aster.
Livsföryngrande safter sipprar ur Ylva Gripfelts poesisamling Man gråter. Den handlar om hjärtesorg och är för all del sorglig, även om uppbrottet var nödvändigt – “det var mycket som inte var bra” – men det jag tar med mig är ungdomligheten, längtan, trånaden och smärtan. Den där känslan av att allt fortfarande står på spel.