När jag rensar i källaren hittar jag Lars Lerins Naturlära, fortfarande oläst. Det är boken från första gången jag blev illa behandlad av ett distansförsäljningsföretag.
Jag köpte boken från Bokus hösten 2014. När den kom fram var den kantstött. Inte alls i skick att ge bort i julklapp. Jag reklamerade.
Har tillbringat ett par dagar i Småland. Vi diskuterade Johanna Larssons bokstavstro om North Sentinel Island och rensade i ett barndomshem där det riktiga sekelskiftet ännu dröjer kvar: porslinsurinoar från Villeroy & Boch i finhallen, fauxmålad marmor på mörka bröstpaneler och fiskbensparkett som bara min morfar kunde lägga den.
Efter försommarens plågsamma trippar till Erikshjälpen med bokpåsar från de ständigt växande högarna går jag därifrån med plåster på såren från deras bokhyllor.
Thomas Manns kortroman Döden i Venedig verkar handla om en man med så omständligt språk att jag längtar efter att han ska dö.
Landet med flest getter är Kina, följt av Pakistan och därefter Nigeria. Poesisamlingen med flest getter är nog Malte Perssons Den fördrivna tiden. Getter är vänliga och kloka djur, men också självständiga, krångliga och tjurskalliga. En symbol för de orättfärdiga i Matteus-evangeliet.
Lund prövar Uppsalas “Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”.
Jag älskade Norðdahls titel Gift för nybörjare, men fastnade aldrig för översättningen från 2012. Nu ser jag att John Swedenmark, som står bakom den friare och mer harmoniska översättningen av Eiríkur Örns senaste roman Naturlagarna, också har översatt ytterligare tre av Norðdahls romaner efter Eitur (som var mer strikt bunden).
Lämnade barnen hemma med Hamlet och såg Macbeth på Malmö stadsteater. Den roligaste Shakespeare jag sett på scen. En ensam skådespelare spelade Shakespeare gycklaren, som i sin tur spelade alla i dramat förekommande roller. Kungen, drottningen, häxorna. En amfetamindum loosermördare som krishanterande chef. Den riktige Shakespeare älskade förväxlingsintriger. Shakespeare spelade kvinna som alla manliga skådespelare gjorde på 1500-talet. Det var en föreställning för ingroups som skrattade när vi avvek från berättelsen, men även Shakespeare for dummies för oinvigda (som kanske inte alltid hängde med).
Nås av den sorgliga nyheten att Per Svensson har gått ur tiden. Min bokcirkel startade hösten 2016 under Pers ledning i Sydsvenskans regi. När han lämnade för DN fortsatte sju av oss att träffas på egen hand. Under Pers tid sågs vi i Sydsvenskans lokaler, nedsjunkna i svarta läderfåtöljer i styrelserummet, där vi hade rundabordsdiskussioner om Söderbergs “Den allvarsamma leken” och Ebba Witt Brattströms “Århundradets kärlekskrig”.
Det är lätt att tycka om huvudkaraktären i Maria Maunsbachs roman. Lydia är härlig, matbegåvad, insiktsfull, omtänksam. Ganska långt från sin nya partner, den separerade småbarnspappan Johannes, som är belåtet sparsam och tondöv, både i vardagen och sexuellt.
Jag återvänder ofta till den här boken som är så utsökt delikat. Puderrosa, stilistiskt perfekt, en litterär skönhet om ett skyggt objekt som hyllar hemmet och stillheten: “Nu när hon är tillbaka i sitt barndomshem, är hon fast besluten att aldrig lämna det igen – varken hemmet eller barndomen.”