Nobelpris imorgon. Péter Nádas är död. Jag ser fram emot att bli överraskad.
Ingen författare jag gissar på, men jag känner lite extra för Annie Dillard. Hon har sitt eget litterära sätt att tänka, en stor intellektuell och existentiell rymd. Men författarskapet är litet. Pilgrim at Tinker Creek är så överskuggande att det är svårt att se författarskapet som helhet, och Dillard har sedan länge dragit sig tillbaka från den litterära offentligheten. Också detta förstås mycket Dillardskt. Hon ligger väl på knä någonstans och studerar en insekt.
Idag pratade de på radio om vikten av att priset ska få göra nytta. Att det inte ska delas ut när allt redan är för sent. Och om att man på senare år öppnat för yngre författare. Rachel Cusk nämndes.
Jag kommer att tänka på Elin Svahns forskning om uteblivna nyöversättningar. Också det som inte händer får en litteraturhistoria. På samma sätt finns det uteblivna Nobelpris: författare som år efter år befinner sig inom prisets tänkbara räckvidd, tills möjligheten en dag inte längre finns. Längst ut på landgången balanserar Enrique Vila-Matas Bartleby & Co., om författarna som inte skriver.
Det känns som något Christoffer Leandoer skulle kunna skriva en antologi om, under titeln Den obelönade litteraturen.
Imorgon stryks ännu ett namn från listan.