September är tydligen Rámus Natasha-månad. Efter Natasha S. kommer nu Natasha K. med Assimanifestet. Assi betyder jord på innu-aimun, språket som talas av innu, ett urfolk med stark jakttradition i Quebec-Labrador i Kanada. Man brukar ju undra om Nobelkommittén verkligen läser litteratur från alla världens språk. Innu-aimun är väl en handske som heter duga.
Jag har redan misslyckats en gång med innu-poesi, Joséphine Bacons Uiesh/Någonstans, och blir därför generat lättad när jag tror att jag tidigt kan kategorisera det här nya verket som naturfolklyrik: jord, eld och vatten, förfäder, djur och årstider i en liten kosmologi.
Det är såklart för enkelt.
Jag ägnar flera dagar åt första meningen i prologen: ”… min jord sitter vid mina fötter och dricker tystnaden.”
Hur dricker jorden tystnad? Naturen är aldrig tyst. Söker jorden en återgång till den stora kosmiska ödsligheten före ljudande liv? Hur låter ett träd som faller? Livnär sig jorden på döden – en variant av jord skall du åter varda? Eller är det miljöförstöringen som sipprar ner i marken á la Tyst vår?
Hade jag läst hela diktsamlingen rakt igenom i stället för att försöka förstå den hade jag så småningom fått svar. Men Assimanifestet är ingen bok för sträckläsning. Fontaine tvingar mig hela tiden att ompröva de bilder jag gjort mig, både de inlärda och de jag gjorde på föregående sida. Jag får mjölksyra i min västerländska föreställningsvärld tills hon skriver ”sand i tidens timglas” och låter den vila. Och ett prosaiskt: älgkött är gott.
Det är inte bara bilderna jag måste ompröva. Fontaine verkar vägra acceptera själva verklighetsbeskrivningen. De döda är inte nödvändigtvis stumma. Det försvunna är inte borta. Kroppen slutar inte vid huden och jorden börjar inte vid fötterna. Hon kan vara ”tre kvinnor i en”, dottern, modern och mormodern, och samtidigt ”måne jord hav”. På nästa sida kan hon ta jordens hand och trösta henne.
Först darrar jorden i henne. Sedan håller hon om den darrande jorden.
Också de döda låter. Från den försvunna systerns ”klänning av damm” hörs bjällror. Fåglarna har en ”död sång”. De tysta ljuder. Det matta glänser. Fontaine vägrar acceptera att det som inte längre syns därför inte finns.
Det gäller också kartan. Fontaine lägger en annan ovanpå den befintliga. Hon karvar släktens historia i bunkerväggen, vrålar den i vinden och lämnar innu-aimunorden kvar oöversatta. Det finns en innu-aimun-svensk ordlista längst bak, upptäcker jag efter att jag redan frångått min princip att inte läsa med mobilen i handen.
Språket är så obegripligt att det inte tillför något. Jag tänker på Daniel Kalders formulering ”My friends, such tactics are scheisse” om mots étrangers och drabbas genast av kolonial skuld. Jag tvingar mitt barn att lära sig två av orden; min hjärna är inte längre mottaglig.
T.S. Eliot hade sina oöversättliga mots étrangers. Det poetiskt lovande ”renens mästare”, Papakissik, klingar annorlunda på svenska. (Jag tänker genast på Kükenstadt.) De främmande orden ska respekteras som språkliga fästen, men vad gör man när målspråket inte visar samma respekt tillbaka?
På kartan Fontaine lägger ovanpå finns Wounded Knee (massakern 1890 och urfolksmotstånd), reservat, pipelines och internatskolor för urfolksbarn. Där finns också ålar, bävrar, renar, mossa och floder. ”Flodens blåmärke”, skriver hon.
Fontaine lånar från Kyrkan och antiken. Hon lånar ockupationsmaktens och miljöförstörarnas språk och gör om det. ”Jag är en sällsynt mineral.” Diktjaget vill, likt ett rovdjur, äta upp Enbridge och de smutsiga oljorna. ”Olja dricker vatten.” Jag känner igen konstruktionen jag grubblat över. I början var det jorden som drack tystnaden.
Vatten i olja. En omvänd emulsion.
Ibland vet jag inte längre om bilderna handlar om exploatering, kanske prostitution, eller kärlek:
”se in i mina jordögon
mitt hår utslaget på din förstörda madrass” (s. 41)
Följt av
”jag ligger naken på sängen
lutad över folkmassan” (s. 43)
Och senare
”jag ska överlämna mitt kött i gyttjan
där du kommer kunna älska mig
liggande längs mina territorier” (s. 53)
Vilket landar i
”min kropp
är en
lya” (s.44)
Kroppen är hennes bo. Det är marken som exploateras. Eller?
Men kroppen är inte bara utsatt. Flera av formuleringarna är så vackra att jag skulle kunna tänka mig dem på min gravsten. ”Var min skugga / så jag inte går sönder”, ber hon inför morgonnattens ålfiske.
När ”vi ska bränna upp internatskolorna / papperslagarna” övergår i ”vi ska förkroppsliga en gigantisk eld” tänker jag på Athena Farrokhzads I rörelse. Apokalyptisk vrede.
För en svensk läsare hörs också ekot av Södergran. Det expansiva jaget, de stora anspråken: ”en hornkrona i blek storm / älska mig min mästare fyll min mage”. Dagen svalnar som ren. Södergrans diktjag är större än identiteten hon givits. Fontaines diktjag blir däremot större än individen. Hon sträcker sig fram och bak genom släkten och utåt genom marken. Hon kan bara bli sig själv genom att upphöra att vara bara sig själv.
Manifestet kostar något. ”Där borta kallar striderna på mig.” Någon älskad blir kvar medan hon skriver. ”Tiden kommer / när boken ges ut.” Jag tänker på Isabella Nilsson igen: skrivandet som det man gör i stället för att vara med någon.
Till sist:
”ska jag offra min kropp till assi”
Att bli tagen och att ge sig är inte samma sak.
Hon ska ”åter bli vattenfolk”, spotta ut floder, svälja månar och dricka mjölken från sin mor.
Assi lever.
Titel: Assimanifestet
Titel i original: Manifeste Assi
Författare: Natasha Kanapé Fontaine, 1991-
Översättare från franska: Elin Svahn, 1986-
ISBN 9789190143070 · häftad
Malmö : Rámus, 2026