Med sina kunskaper om konst och estetik kan jag inte föreställa mig en bättre författare än Therese Boman att skildra vad som händer med Emma i mötet med en kvinna med större ekonomiskt kapital, skönhet och social självklarhet.
Emma jobbar som förskollärare på Äppelträdet på Södermalm: ”En idyll mitt i stan, en plats där samtidens idealistiska föreställningar om modern och småskalig barnomsorg har blivit verklighet.” Här lämnar den välbeställda och medvetna medelklassen sina telningar.
Emma är den som kommer först till jobbet, tänder LED-ljus i öppna spisen och skriver veckobreven med förmaningar. Hon har aldrig huvudvärk och läsaren får aldrig höra henne klaga över barnen, även om parfym behövs efter arbetsdagens slut. Hon bor ensam, längst ut på tunnelbanelinjen, men lägenheten är smakfullt inredd, och hon köper hem färska blommor, måhända av sämre kvalitet.
Till jul tar hon pendeltåget till förorten, där hennes åldrade mamma bor kvar i barndomshemmet. Hon pyntar med gammalt vulgärt pynt och väljer den lite billigare maten i affären, eftersom mamma envisas med att betala. ”Jag andas långsamt, försöker att mota bort känslan av att falla ner i en grop av fulhet och tristess där det bara finns det nödvändigaste och ingenting annat.” Det har länge bara varit de två, och snart kommer Emma att vara ensam.
Som kontrast följer Emma influeraren Alice Axelsson på Instagram. Hon lyssnar på podden Alice har med två väninnor, där Alice står lägst i hierarkin, och läser skvallertråden om henne. Emma har följt Alice i många år och saknar tiden då hon var lite mer edgy. Gamla Alice hade autenticitetskapital.
Alices barn Stella går på Emmas förskola, och när Alice ber Emma vara barnvakt och ger henne nycklarna till sin lägenhet får Emma tillträde till Alices liv. Tillträde och tillträde. Emma har ju varit nyfiken på Alice tillvaro, och med en egen uppsättning nycklar…tja. Emma gör sig tillgänglig, anpassar sig och tycks finna sig i en underordnad position. Fast bara på ytan. Och precis som i den underbara filmen Grit väljer hon parasitism när hon blivit erbjuden symbios. En underbar twist på Kapitalet.
Även närhet, uppriktighet och personlighet har ett bytesvärde: ”Det finns inget som är status längre”, säger en av Alice bekanta till Emma. ”Inget man kan köpa i alla fall. Det enda som är status är att inte bry sig. Jag gillar det med dig. Att du inte verkar bry dig.”
Jag gillar kulisstemat. Förskolan ställs upp varje dag. Foton läggs ut på Instagram. Museidörrar öppnas. Turistmålet ställs upp. Till och med elden i öppna spisen är en illusion. Som bidrar till trivseln.
Jag gillar hur Bohman berättartekniskt jonglerar med tiden och läsarens förväntningar. Emma lägger sig i Alices säng när Alice är bortrest. I Venedig gör hon något oerhört och går sedan ut för att turista och shoppa. Bohman låter situationerna pågå medan läsaren sitter som på nålar.
Jag tycker också om Bohmans huvudkaraktärer. Introverta, starka kvinnor. Emma är angelägen om att vara till lags, men tar sig samtidigt oerhörda friheter. Bohman låter läsaren identifiera sig med Emmas underläge och kan därför nästan förlåta henne vad som helst.
Jag kommer att tänka på Deborah Moggachs Stand-In om en skådespelerska och hennes ersättare, och på Ferrantes Min fantastiska väninna. Vem som är överordnad vem är inte alltid självklart.
Jag har hört Therese Bohman berätta i en författarintervju om Aftonland (2016) att hon läser flera magasin och är intresserad av mode. Influerarkulturen är väl på sätt och vis en fortsättning på detta. Att intressera sig för vackra människor, deras kläder, hem och liv är inget nytt. Vad skiljer egentligen att låta sig inspireras av en influerare från att inspireras av en romankaraktär, en tv-kändis eller människorna i ett exklusivt reportage? Att det som tidigare krävde pengar nu finns i överflöd för vem som helst? Någonstans på vägen har själva fluktandet blivit smutsigt. Skärmtillvarons mätbara excesser. Skvallret i salongen har flyttat till internets rövhål.
Att vara den fulare men mer genuina beskriver inte bara en social position utan också ett sätt att försvara sin självkänsla. Om man inte kan vinna på skönhetens eller lätthetens villkor kan man åtminstone vara den som kan och förstår. Emma är handen som gungar vaggan. Hon tar hand om Sveriges framtid. Pekar ut Karlavagnen.
Alice är inte i första hand ett porträtt av en influerare, utan en projektionsyta för Emmas begär, avund och föreställningar om det goda livet. Som karaktär är Alice såklart ointressant med sin tomhet, alkoholöverkonsumtion och sina relationsmisslyckanden, men det är ju ingen som bryr sig. Alla vet att illusionen är bedräglig.
Kanske är romanens verkliga bedrägeri inte Alices till synes perfekta liv, utan Emmas föreställning om sin egen överlägsenhet. Men om man kan spotta en antik vas på Myrorna, veta att den skulle kunna inbringa storkovan på auktion och ändå välja att behålla den i sin lilla våning där ingen ser – grattis.
Titel: Kapitalet
Författare: Therese Bohman, 1978-
ISBN 9789113144733
Norstedts, 2026