Efter min hårda diss av Lediga män måste jag nu göra en helomvändning med Fel Norma. Carson kanske är genialisk trots allt. Kombinationen av lärdom och vanvördnad gör verket till mycket roligare läsning.
Fel Norma är hopsatt av en uppsjö texter i varierande form. Här jobbar formen bättre med texten (bortsett från ett förbryllande uppslag där en text på arabiska löper parallellt med den svenska).
Roligast är en passage under rubriken “Föreläsning om himmelsskriftens historia” där berättaren utger sig vara Gud (eller Himmel), som existerar utanför tiden och skriver sin författarbiografi.
Under sju dagar företar sig Himmel olika akter. På onsdagen har han en myriad parallella intervjuer med kiselstenar och småstenar. På frågan “Vad skulle du göra om du hade händer?” svarar de “sätta upp skyltar som uttrycker sinnestillstånd, t.ex. Ja! Jag älskar dig! Hjälp!” Eftersom intervjuerna med stenarna går så snabbt ringer Herr Himmel upp “….den där herrn som alla väntade på under andra halvan av 1900-talet”.
Godot vill bli tilltalad med förnamnet Rusty, och berättar att tunnhet är upprinnelsen till varför hen inte kommer. Jag försöker komma underfund med om tolkningen att Godot är döden är förenlig med Carsons berättelse.
En annan text berättar en (förmodar jag egensinnig) variant av Alkibades tal i Platons Gästabudet. Jag känner bara till Gästabudet som litteraturpod. Interfolierat i hela verket finns maskinskrivna dikter med illustrativa bilder i olika medier: tusch, collage, formetsning.
Skam och renhet återkommer som teman. Vad kan man säga om helheten, är rubriken på en av de sista texterna; den stjälper ur sig absurda kombinationer. Resonemang som försöker ta form men hela tiden ändrar riktning. Allra sist kommer en text med rubriken Fel Norma.
Jag funderar över deg och jäsning som verkar ha något med skam att göra, jag förstår inte. ”Kalljäsningen det ögonblicket”, skriver Carson om minnet av när en äldre man i flygplanssätet bredvid placerat sin hand på den unga kvinnas knä.
“Vad är skam. En fråga om temperatur”, skriver Carson med känslan hos en fysiker.
Jag tycker också om Carsons demokratiserade seende. Hon dröjer vid något nästan obetydligt: grässtrån, sprickor, kiselstenar, en ekorre. Det påminner om Annie Dillards (Frid över hennes minne!) perspektivförskjutningar, men annorlunda. Carson låter världen bli kanske ännu mer begränsande och oförsonlig: ”Du visste inte att grässtråna hängde i din mun.”
Eller som i texten som börjar Kyss mig Grimaldi, där Grimaldi befinner sig i ett slavförhållande till en Putin. Här är perspektivet omvänt. Grimaldi har förlorat sin egen blick: ”Han var mycket ung. Jag hade inte lagt märke till den saken förut. Hans ögon var hålor i huvudet. Men Grimaldi såg inte utåt, någonting hade kastat om denna funktion, hans ögon registrerade bara vad eller vem som såg på honom.” (s. 161)
Kanske är det frågan: vem som får betrakta världen, vem som blir betraktad och vad som händer när perspektivet förskjuts. Carson har sina fötter i antiken och vet vad det innebär att betrakta världen genom en blick som inte är ens egen: ”Allt gammalt kvinnohat och all ohederlighet som alltsedan Pythagoras tid hade förpackats i dumma meningar såg hon som en enda stor slipsten som malde i dagar och nätter och historia och filosofi och romaner.”
Att ta på sig skyddskläderna och möta den.
Och nu vet vi att Godot inte är Gud. Bara det är värt ett Nobelpris.
Titel: Fel Norma
Original: Wrong Norma
Författare: Anne Carson, 1950-
Översättare: Lars-Håkan Svensson, 1944-
ISBN 9789172478152 · danskt band
Malmö: Ellerströms, 2026