September är tydligen Rámus Natasha-månad. Efter Natasha S. kommer nu Natasha K. med Assimanifestet. Assi betyder jord på innu-aimun, språket som talas av innu, ett urfolk med stark jakttradition i Quebec-Labrador i Kanada. Man brukar ju undra om Nobelkommittén verkligen läser litteratur från alla världens språk. Innu-aimun är väl en handske som heter duga.

Diktjaget är född i Ryssland och lever i exil på Island. I stället för krigsnyheter möts hon av nyheter om flyttfåglar. Men det befriar henne inte från världens oro. Kriget är monstruöst och stort, men det är pappans sjukdom som är svårast att bära. Då kommer Mara in i hennes liv.

I Lucie Ricos nya roman har huvudpersonen sin närmaste relation med en GPS. Hon är desorienterad bland människor och hyperorienterad på kartan. Ändå tycks kartan göra henne mer, inte mindre, vilse.

När jag packar upp Dylan Thomas novell utgiven som pappersrulle berättar min huskonstnär om Carolee Schneemanns performancekonstverk Interior Scroll från 1975, där konstnären drar ut en ihoprullad pappersrulle ur sin vagina och läser högt ur texten, en satirisk monolog som går i dialog med den kritik hennes konst mötte. Interior Scroll betraktas som ett nyckelverk inom den feministiska performancekonsten.

Jag vet inte varifrån Rámus fått idén till det här formatet, men de skriver att det inbjuder till högläsning.

Proesi (substantiv) – en litterär form som förenar prosans berättande struktur med poesins rytm, bildspråk och koncentrerade uttryck.

Lucia Stupicas tredje verk i svensk översättning är proesi. Hybridformer borde vara tydligt märkta på omslaget. Jag hinner bli irriterad över det svårlästa formatet: radbruten prosa, prosalyrik, i en alldeles för smal, centrerad spalt som skapar en vertikal läsning med ryckiga ögonrörelser.

Svårlästheten i sig tillför inget.

Sedan smälter jag.

Och inser att jag har hittat en kusin till Pappershem (“Emily äppelhjärta”) av Dominique Fortier. Samma ömhet inför minnen, föremål och tid. Poetiska bilder, inrim och upprepningar: ”Dörren, nedhängd och tungt vilande på de uttjänta gångjärnen, det gistna träet som gläntade till en värld bestående av en vidsträckt kallvind med höga takstolar.”

Toews nya roman kliver rakt in i den värld hon byggt upp i sina tidigare böcker. Pappan som begick självmord. Systern som begick självmord. Mamman som obekymrat brände brev bevarade i flera decennier, där barnbarnets biologiska far förklarade att han faktiskt försökt gifta sig med modern men blivit ratad. Allt betydelselöst.

Berättaren återkommer också till sin egen depression, till när hon själv övervägde självmord men bara slängde mobilen i floden. Hon återger samtal med sin psykiater, interfolierade med alla de samtal som bara pågår inne i hennes huvud. Och hela tiden denna galghumor.

Lise Tremblay är en kanadensisk norrlandsromanförfattare som befolkar sina romaner med så många karaktärer att jag vill fly till stan.

Nu är hon aktuell på svenska med en barndomsskildring. Det är sommarlovet före högstadiet, berättaren är tolv år och umgås med sin bästa kompis Judith. Hon sjunger i kör och jobbar som barnvakt, inte bara för att få fickpengar utan för att faktiskt bidra. Hon drömmer om snyggare tyger till sina kläder, men mamman insisterar på att pengarna ska gå till skolböcker. Hon och Judith suktar efter barberaren Marius, en av byns tävlingsidrottare, en vuxen man. De lämnar anonyma handskrivna brev i hans skor.

Boulder är en enstöring med fallenhet för mat, sex och sensualitet. Hon har äntligen hittat sin plats som kock på en fraktbåt längs Sydamerika. Då möter hon Samsa och kärleken. Hon går i hamn och flyttar med Samsa till Reykjavik där hon fått jobb. Åren går. Det konventionella livet har aldrig varit hennes, men hon skaffar en foodtruck och säljer piroger, lever med kvinnan hon älskar i en mysig liten lägenhet, stöttar henne och servar med mat till bullriga middagar med Samsas umgänge. Ibland träffar hon dryckesvännen Ragnar. Hon hittar sin väg. Då kommer Islands motsvarighet till Storkkliniken med en baby i hennes ödes vågskål.