I Lucie Ricos nya roman har huvudpersonen sin närmaste relation med sin GPS. Hon är desorienterad bland människor och hyperorienterad på kartan. Ändå tycks kartan göra henne mer, inte mindre, vilse.
Romanen följer långtidsarbetslösa Ariadne, 33 år. Hon har förlorat en struktur som har tänkt åt henne. Men kanske var det redan under barndomen hon fick lära sig hur man lever genom representationer av världen i stället för i världen.
Nu ber hennes barndomsvän Saskia henne att närvara vid sin förlovningsfest. Hon vill inte, men går ändå dit. Allt känns ytligt, barndomsbilderna av Saskia är retuscherade för att ingen ska ana hennes näsjobb, gästerna tillgjorda – yrkespersoner, Saskias partners kollegor. Själv röjer hon loss på dansgolvet och lyckas på något vis ta sig hem framåt morgonkvisten, fast hon druckit en hel del. Hon slocknar bredvid sin pojkvän, brandmannen Antoine, som kämpar med klimatkrisens bränder.
Men nästa morgon är Saskia försvunnen. Ariadne vet förstås hela tiden var den punkt som representerar Saskias position befinner sig. Hon förstår för sent, och först efter att ha byggt upp en mängd alternativa förklaringar. Än mer frustrerande är att hon vägrar delge andra vad hon vet. Själv tänker hon att det är arbetslösheten som har gjort henne trög.
Lucie Rico är ofta rolig. I början blir jag ändå mera störd än road. Det känns som om romanen kommer in i mitt liv kanske två år för sent. Avsmaken för mobiltelefoniberoendet och de uppenbara liknelserna med andra lågklassiga sysselsättningar, som rökning, har satt sig. Alla har en uppsjö erfarenheter av GPS-navigering. Att läsa om någon som passivt sitter hemma och glor på en skärm har blivit ungefär som att läsa en njutningsfull skildring av cigarettrökning.
Jag stör mig också på romanens blick på de Arbetstagande. Som om deras förmåga att gå till jobbet betydde att anpassningen inte kostade dem något. Vem säger att det gör mindre ont för dem att göra våld på sig själva för att passa in i arbetslivet än för den som inte förmår det? Den orättvisan har jag svårt att komma förbi.
Men romanen handlar inte främst om den nya tekniken. Att berättaren verkar vara samma person som huvudpersonen men genomgående använder andra person singular förstärker också känslan av att betrakta sig själv utifrån. Vi är inte på plats i våra egna liv.
Ariadne är journalist. Utan redaktion och uppdragsgivare fortsätter hon att samla information men har svårt att avgöra vad som är den viktiga nyheten. Snart börjar hon också fabulera egna artiklar. Arbetsförmedlingen har redan, genom ett psykologiskt test, kategoriserat henne som business romantic.
Hon börjar själv förstå arbetslösheten som förutsättningen för besattheten. Hade hon haft ett arbete hade hon varit ute bland de andra, haft en uppgift, varit upptagen. Nu fyller den röda pricken, som är Saskias position, tomrummet: ”Om du hade haft ett jobb skulle du ha lämnat pricken och dess landskap…”
Men yrkeslivet för också uppmärksamheten någon annanstans, samtidigt som det ger energi och riktning. Så vad hade egentligen varit bäst för Saskia? Att huvudpersonen fått ett arbete och lämnat pricken – eller att hon sitter hemma och bevakar den? Och vad är det egentligen som håller Saskias GPS-punkt i rörelse?
Det finns paralleller till Ricos föregående roman, Kycklingoratoriet. Där skrev huvudpersonen epitafer över kycklingar utifrån den lilla information som fanns, som en sorts motståndshandling. Här skriver Ariadne påhittade reportage och nyhetsnotiser utifrån de platser där Saskias GPS-punkt råkar befinna sig. I båda romanerna blir några få uppgifter början på en berättelse som sedan fylls med innehåll. En rolig lek med berättarnivåerna. Eller en sorglig?
Anna Mezey har översatt från franska, ett nytt namn för mig. Jag tycker om när man ser spåren av översättningsarbetet, och i några passager blir hennes skicklighet särskilt tydlig. Huvudpersonen berättar om sin förtjusning i parvisa ord med skild innebörd: altare–altan, utbrott–uppbrott, åtala–åtaga. Mezey har till och med bytt namn på väninnan: i det franska originalet heter hon Sandrine, vilket anknyter till cendres, aska. På svenska blir Sandrine Saskia – och Saskia–aska.
Att inte vara där man är. Att vända sin sanna uppmärksamhet till en annan plats än där man befinner sig. Att skriva. Att drömma. Att läsa.
På slutet växlar strukturen och romanen mörknar. GPS-positionerna blir allt fler. Kanske väntar någon överraskning på den som söker upp dem IRL, men jag ids inte. Saskias död bekräftas. Men hennes platsdelning fortsätter att förfölja berättaren. Saskia är död, men pricken lever vidare. Romanen blir en thriller, där Ariadne är den jagade. Hon leds till alltmer isolerade platser som haft betydelse i deras gemensamma historia.
Och där lämnar romanen läsaren. Jag hoppas att det bara är ännu en av journalistens skrönor. Att sitta isolerad och arbetslös och glo på en skärm kanske inte är så dumt ändå.
Titel: GPS
Författare: Lucie Rico
Översättning från franska: Anna Mezey
ISBN 9789190143032
Malmö : Rámus, 2026