Litteraturhistorien är en stor sovsal. Levande och döda delar rum. Ingen får sista ordet. Ingen sover heller riktigt ensam.
Duras bränner sina manus. Ernaux städar undan efter sig. Ekelund ligger kvar i rummet. Isabella Nilsson kryper ner bredvid honom och fortsätter samtalet.
Verket är uppbyggt av elva kapitel och en inledning daterad februari 2026. Flera av texterna har tidigare publicerats, men tillsammans bildar de ett nytt verk. I inledningen skämtar Isabella Nilsson om sitt namns koppling till kyla, och om öknamnet Alaska. Jag som heter Frost förstår. Här får läsaren också genomlida ett av hennes besvärliga migränanfall. Första kapitlet är daterat 2025 och berättarens kanske mest trofasta samtalspartner är en AI. Också det känns tidstypiskt. Ännu en röst i sovsalen.
Omslaget visar en person i djup vila. I sina rofyllda stunder påminner berättaren om en katt som spinner, slickar tassarna och lapar i sig skålar med söt mjölk. Hon vet vad hon behöver för att må bra.
Men livet som poet är inte bara råttstek. Det är också skriftsug, språkmorfin och textnarkomani. Ett beroende med förrädiskt gott rykte. Att flytta hem till sina föräldrars gästrum för att kunna fortsätta skriva, vad är det för liv? Leva på allmosor från Svenska Akademien. Det finns skrivarskolor men inga litterära metadonprogram för dem som inte längre vill skriva men inte heller kan sluta.
Då blir hon som ett förskrämt och vilsegånget litet djur. Eller som ett barn – blöt om baken när hon suttit på en regnig bänk på kyrkogården. Klarsynt och därför olycklig.
Jag har alltid misstänkt att hög intelligens och porositet hör ihop. De mest begåvade människorna tycks ha tunnare väggar mellan sig själva och världen.
Nilssons berättarjag skulle behöva skämmas bort. I stället blir hon strypt med ett bälte av en man hon träffat på en dejting-app. Efteråt får hon höra att det är hon som måste lära sig kontrollera sina känslor.
Inte alla hennes män är as. En som doktorerar på poeten Trakl skulle rent av kunna vara en möjlig livskamrat. Men kärleken övervinner inte allt: ”…när våra respektive anteckningsböcker kallar på oss överger vi allt, sviker och försummar vi vem som helst, och låter de slemmiga tentaklerna dra oss ner i skrivandets trygga hopplösa mörker”, skriver Nilsson.
Korttidskontrakten avlöser varandra. I kapitel ett döper hon sin tillfälliga hyresbostad till Dockskåpet. Dockhem hade varit för borgerligt. Hit bjuder hon sina älskare.
Isabella Nilsson framstår som ett milt väsen utan taggar. Hon läser generöst, också när hon dissekerar. Det är en ovanlig kombination. Vad ser vi i samma text när historien har flyttat vår blick?
Under rubriken Narren Ekelund utgår Isabella Nilsson från Anders Mortensens och Daniel Möllers urval av barnförbjuden Ekelund-nonsens. Nonsensprinsessan gör entré:
“Nonsensprinsessan är mer resolut: blixtsnabbt lägger hon sina mjuka händer över ögonen på de förskrämda stackars små fyraradingarna och leder bort dem från den elaka farbrorn som står där och blottar sig.” (s. 74)
Med osviklig känsla för litterära hierarkier driver hon ett skälmskt gyckel med den bortskämda patriarkala tystnaden. Men aldrig småaktigt.
Kritikern Åke Janzon såg 1955 ett valv mellan Grönköping och Hades. Sjuttio år senare anar jag kanske ett annat. När Nilsson berättar att hon som fjortonåring fick två Ekelundvolymer av sin tjugo år äldre hemlige älskare kastar erfarenheten en ny skugga över Janzons valv.
Den unga kvinnan har alltid funnits i litteraturen, men nu läser hon tillbaka. Inte för att hämnas, utan för att hennes blick har blivit en del av samtalet, efter att länge ha förväntats tiga.
“Fjäril … ängel … fjängel”, skriver Nilsson i bokens meditativa nionde kapitel. Orden stöter inte bort utan gör plats för varandra. Att röra sig genom världen med en sådan välvillighet är vackert. Och riskabelt.
Varmhållning av levande döda visar sig också vara en läsart. De döda lämnas inte i fred. Inte för att dömas, utan för att fortsätta samtalet. Om det samtalet förs med en spökcitronfjängel är det kanske precis som det ska vara.
Titel: Om varmhållning av levande döda
Författare: Isabella Nilsson
ISBN 9789172478138
Malmö, Ellerströms, 2026
Rec-ex? Nix