En man är på väg till sin familj för ett traditionellt midsommarfirande. Men hans transport är inställd, och när han fördriver tiden genom att förfölja en främmande man med mystisk hälta hamnar han i en märklig katt- och råttalek. Mannen han förföljer visar sig snart förfölja honom genom Stockholms gator. Mötet utvecklar sig till ett märkligt mästare–lärjunge-förhållande. Mästaren erbjuder honom undervisning. I gengäld kräver han bara en sak: att han vill. Vill, vill.
Det första som slår mig är hur klangkomponerad prosan är. Också ljuden tycks förfölja varandra. De ekar, studsar och jagar genom prosan i en egen katt-och-råtta-lek. Ord väljs lika mycket för sin resonans som för sin betydelse. Meningar byggs efter rytm. Kataloger blir musikaliska satser.
Mästaren driver principen längst, men samma sätt att komponera meningar återkommer också hos berättaren och i andra röster. Det förefaller vara ett genomgående stilgrepp hos Florin, och den som läst honom tidigare känner igen det.
Orden tycks bilda inte bara betydelsefält utan också klangliga släktträd. Det ena ordet tycks kalla på nästa. Det är nästan som om meningen är hörd innan den är skriven. Klangen fortsätter över ordgränserna. Hos Florin binds orden samman av ljud lika mycket som av syntax.
“Jag följde med fingret den gröna bänkens ribbor, så lena efter alla bänksittare som hade suttit där, deras rörelser, jag såg dem för mig, de satte sig ned, de reste sig upp, satte sig ned igen…”
Eller:
“Jag såg museet med dess svulstiga torn i mitten, omgivet av orsakslösa spiror, en konstighet byggd alltför snabbt och alltför stor att riva.”
Eller:
“Ser du de små socklarna däruppe? På varje sockel sitter en liten ekorre av sten…”
Ibland börjar ljudorganisationen själv delta i gestaltningen. “Vågor i vågor” gör en egen vågrörelse. Rörelsen i meningen efterliknar rörelsen i motivet.
Berättaren talar så, men återhållet. Hos den unga kvinnan blir klangprincipen tydligare. Hos Mästaren drivs den längst. Det är nästan som om han tänker genom klang. Associationerna verkar inte bara vara logiska utan också fonetiska.
Vad gör då denna klangkomposition med romanen? Jag vet inte säkert. Kanske undersöker Florin om språket aldrig är ett neutralt transportmedel, om klangen är en del av tanken. Om orden lever i en resonanslåda där varje ljud sätter nästa i svängning. Eller också framtvingar den en annan sorts uppmärksamhet. Prosan måste höras.
Det är bara midsommar en gång om året. Berättaren dröjer kvar.
De dras in på ett hotell. Därifrån bjuds de vidare in till den privata matsalen, vidare till ett enklare linneförråd, vidare till ett vindsutrymme med utsikt över takåsarna där de serveras te.
Med berättaren indragen i hotellets märkliga värld berättar Mästaren hur han själv en gång drogs in i Nordiska museet av en kvinna som lärde honom att berätta. Institutionerna blir organiska. Högt uppe på vinden sitter de undanträngda och för traditionen vidare. När Nordiska museet senare utryms, i en nästan apokalyptisk scen, känner också läsaren nostalgi. Men traditionen visar sig inte bevaras främst i byggnader eller institutioner, utan genom att en människa lär en annan.
Kvinnan lär Mästaren. Mästaren lär berättaren. Sedan blir Mästaren lyssnaren. Som i en ritual. Berättaren använder inte riktigt Mästarens språk, men han använder Mästarens sätt att bygga en berättelse. Mästaren lyssnar färdigt och säger bara: “Det var en bra berättelse.”
Nu lämnas berättaruppgiften över. Mästaren gör det utan svärta. Kanske är det detta som gör romanen till en saga.
Jag kommer efter hand att läsa verket som en allegori över vad poesin gör med en människa. Någon leder berättaren längre och längre bort från världen utanför.
Jag är inte säker på att det är Mästaren som förföljer honom.
Kanske är det språket.
Titel: Förföljarna : roman
Författare: Magnus Florin
ISBN 9789100159023
Bonnier, 2017