Början. Mitt. Slut. Titeln pekar mot Aristoteles klassiska beskrivning av den fullständiga berättelsen.
Berättaren, som är författare, har genomgått en uppslitande skilsmässa och kommer med sin prepubertala dotter till en by på Sicilien, där hon fått låna en lägenhet av sin vän/älskare Pianisten. Han kommer snart att kallas Turisten, i ett litterärt trick hon blivit tipsad om för att få bättre flyt när hon skrev sin första roman.
Dottern sörjer den enda bror hon känt, sonen till mammans ex, en bror hon saknar blodsband till. Hon vill ta upp hans hobby, polaroidfotografi. De försöker nyorientera sig.
I lägenheten ska dottern hemskolas. De plöjer igenom Pianistens Loeb-bibliotek med sina vackert inbundna antika klassiker. Om kvällarna spelar de schack.
Berättaren skriver om hem, inte som en plats utan som något man gör: Kanske är hem saker på ett skrivbord. Kanske är hem upprepning. Hemma är att skölja grönsaker. Hemma är ett fullt paket mjölk. (s.27, 30, 73, 79 resp.)
Med sig har de en Proteusmosaik, som berättarens mormor stal vid en utgrävning på Sicilien på 1920-talet. När hennes kön avslöjades drevs hon bort från utgrävningen och emigrerade till Sydamerika. Först när hon flyttades till hospice för sin Alzheimers plockades mosaiken fram. Berättarens mamma skickar nu med den till Europa för att bringa tur, men barnet är övertygad om att Proteusmosaiken för otur med sig eftersom den är stulen. Frågan om den ska lämnas tillbaka blir ett av romanens återkommande dilemman.
När Pianisten-Turisten kommer hem till sin våning återupptas ett sexuellt förhållande. Men han är hårdhänt och inte särskilt bra med barn, och till slut rymmer de – Luiselliskt – från hans våning på morgonen och plundrar den på hans Loeb-böcker, vackra klassiska volymer som han ändå aldrig läser. Dessutom stjäl hon hans körkort för att kunna hyra bil.
Även här märks Luisellis karakteristiska generositet mot små förseelser. När berättaren och dottern “räddar” böcker från Turisten låter det först som en efterhandskonstruktion. Men efter branden i byn är det svårt att inte läsa scenen på nytt. Kanske räddades böckerna ändå.
Bara denna morgon övergår berättelsen nästan omärkligt från jag till vi. Den privata erfarenheten blir kollektiv:
”Och så männen som överrumplade oss, som eskalerade så långsamt att vi först inte lade märke till det eftersom vi litade på dem, och sedan gifte oss med dem, levde ett liv med dem, och de lossade bältet medan vi sov, drog ner gylfen, sov djupt, höll oss hårt om halsen, för hårt, först bara en natt, sedan en till, sedan, till slut, natt efter natt, drog oss i håret och hatade våra ansikten och fyllde oss med hela sin vrede och smärta, och med rädsla, spott och ett självförakt, livslångt eller för långt för vissa av oss, berövade vår rätt till njutning, män vars gylf är återvändsgränden i alla de mörka rum vi fruktar…” (s.175)
Det är ett av romanens mest oväntade perspektivskiften. Berättarens erfarenhet blir plötsligt många kvinnors.
Mitt i sommarens Odysseusvåg fastnar jag för den här dialogen:
”Det är Odysseus som är monstret, säger hon [barnet].
Odysseus är civilisationens största hjälte, svarar han [Turisten].
//…//
Var han inte kvinnohandlare, Odysseus?
Kvinnohandlare? frågar han.
Ja, en person som kidnappar och säljer kvinnor.
Sådant fanns inte på den tiden, säger han.”
(s.158)
Mor och dotter ger sig iväg till den utgrävda romerska villan, och till mormoderns lilla by. Proteusmosaiken saknas inte. Den hör inte hemma där. Om minnet inte hör hemma där det uppstod, var hör det då hemma?
Samtidigt rasar bränderna på Sicilien. Det luktar rök. Kanske måste de evakueras.
Berättaren pratar med sin dotter om boken hon håller på att skriva:
”Med vad handlar-handlar den om?
Om många saker. Minne och fantasi mest.”
”Vad jag egentligen skulle vilja kunna göra är att skriva en omvänd katastrof…” (s.118-19)
Berättaren kallar det en proteisk resa tillbaka till ön, nästan hundra år senare.
”Vad är det, undrar jag, som kan fördärva och vanställa en människas minnen?” (s.74)
Luiselli suddar också ut gränsen mellan berättelse och minne. Dottern kallar det intefiktion, ett ovanligt lyckat översättningsfynd. Dottern minns en gitarrformad pool där hon höll på att drunkna, trots att poolen bara finns i mammans bok. Berättaren oroar sig för sin mammas minnesförlust, men kanske ännu mer för dotterns minnesfabricering. Vad händer med ett minne när det berättas? Finns egentligen Proteusmosaiken?
Boken är indelad i kapitel med romerska siffror och underavsnitt, en halv till en sida långa, med poetiska rubriker som Årstiders vanliga verkan; Störtregn; Skurar av sten, deras orsak; Blixtar som svar på bön. De påminner om en gammal naturhistorisk encyklopedi eller en gammal lärobok. Plinius den äldres Naturalis historia, förstår läsaren så småningom. Detta är barnets hemskolning. Rubrikerna verkar ge romanen ett klassificerande raster, samtidigt som berättelsen handlar om sorg, minne och något så svårordnat som ett hem.
Verket för också en lågmäld dialog med Luisellis tidigare böcker. När berättaren skrev sin debut började hon kalla Barnet för Turisten, ett sätt att skapa den nödvändiga distansen till det egna materialet. Och på sidan 124 avslutas berättarens mammas röstmeddelande med orden: “Slut på meddelandet.” För den som läst Historien om mina tänder känns formuleringen omedelbart igen.
I romanens sista kapitel är det barnet som tar över berättandet. Även det känns igen från Luisellis tidigare verk. Echo Canyon är namnet på slutkapitlet i De förlorade barnen, där storebrodern tar över berättarrösten när syskonen gått vilse i öknen och återger ett förvanskat eko av föräldrarna. Barnen verkar hos Luiselli gång på gång bli de som till slut bär berättelsen vidare.
Jag känner ett litet styng av missnöje över hur mycket av romanens konstruktion som känns igen från De förlorade barnen. Men jag tyckte så mycket om den boken att det egentligen inte gör något. Lite som att hitta sitt favoritplagg i en ny färg.
Luiselli berättar sällan något bara en gång. Hon låter samma mönster återkomma i olika former.
Euripides Kvinnorna från Troja berättar om krigets efterspel; en japansk teateruppsättning gestaltar detta med svart vatten och askmålade ansikten; senare drabbas romanens by av bränder, och invånarna står bokstavligen täckta av aska. Samma berättelse vandrar mellan olika medier och tider.
Flykten återkommer i ständigt nya gestalter: från den våldsamme mannen, från Sicilien efter utgrävningsskandalen, över Medelhavet och redan hos Euripides.
Det är mer än intertextualitet. De klassiska texterna citeras inte bara, utan fortsätter att leva i nya berättelser. Det är också en återkommande princip i Luisellis författarskap.
Polaroider, vykort, Loeb-volymer och antika myter hade kunnat bli en tillrättalagd retroestetik. Hos Luiselli är de istället fortfarande i bruk.
Lika befriande är frånvaron av nostalgi. Dottern blir ingen projektionsyta för mammans vemod över den förlorade barndomen. Deras relation utspelar sig i nuet, i samtal, läsning och gemensamt tänkande.
Det sista kapitlet låter barnet sätta ord på flera av romanens bärande motiv. Jag är inte säker på att det behövdes. En del av tjusningen har dittills varit att läsaren själv fått dra linjerna mellan dem. Men kanske är det också priset för att barnet får sista ordet.
Hos många författare är det antingen språket eller kompositionen som bär romanen. Hos Luiselli känns båda lika genomarbetade. Språket är vackert och självklart. Kompositionen är omsorgsfullt sammanfogad. Jag häpnar över hur mycket romanen rymmer.
Man kan läsa Början mitt slut nere på spelplanen eller följa hur den reser sig i ett svindlande berättelsebygge, där samma berättelser fortsätter att vandra mellan människor, tider och kontinenter.
De förlorade barnen finns här, Historien om mina tänder här, De tyngdlösa här.
Titel: Början mitt slut
Titel i original: Beginning middle end
Författare: Valeria Luiselli, 1983-
Översättare: Niclas Nilsson, poet, 1971-
ISBN 9789190143025
Malmö, Rámus, 2026