Början. Mitt. Slut. Titeln pekar mot Aristoteles klassiska beskrivning av den fullständiga berättelsen.

Berättaren, som är författare, har genomgått en uppslitande skilsmässa och kommer med sin prepubertala dotter till en by på Sicilien, där hon fått låna en lägenhet av sin vän/älskare Pianisten. Han kommer snart att kallas Turisten, i ett litterärt trick hon blivit tipsad om för att få bättre flyt när hon skrev sin första roman.

En stjärnfamilj – två journalister med barn på sex och tio år – lämnar New York för en road trip till Apacheria i Arizona, där de sista fria folken på hela den amerikanska kontinenten levde. Äktenskapet knakar i fogarna. De vuxna har ägnat året åt ett projekt där de dokumenterat ljuden i samhället. Nu gör han ett projekt om Apacheindianerna, och hon om de ensamkommande flyktingbarn som hålls i fängelseliknande förvar. Vägen tar slut i öknen.

Någon borde riva ut första sidan och slå in den här romanen i tjockt, ogenomsläppligt papper så att ingen lockas att läsa baksidestexten och få romankonstruktionen röjd. Något stör mig i läsningen, och jag tar inte in inledningen. De 50 första sidorna blir som den geniala första halvtimmen i Matrix. Jag saknar väsentlig information.

I begynnelsen var ordet, och det stod alla fritt att ta det till sitt hjärta och använda det för att ge sitt liv nerv, glans och evighet. Huvudkaraktären i Valeria Luisellis roman Historien om mina tänder räds inte de värsta skrönorna. Han samlar på berättelser.