Det här verket kom redan 2018 men jag har stoiskt undvikit det, precis som jag undviker det mesta som har med sjukdom att göra. Jag är dålig på sjukgrejer. Medicine is a cruel mistress, och jag kan inte längre läsa oskuldsfullt. Snart är det tjugo år sedan jag tog läkarexamen och började betrakta människan genom yrkets lansett snarare än som människa bland människor.
Nonsensprinsessans sjukdom tänker jag därför lämna därhän. Nilsson sammanfattar det bäst själv: ”Jag får spela allt från tragisk hjältinna och jungfru i nöd till helgon och feministisk samhällskritiker. Ett sådant rollregister är inte alla psykiatriska diagnoser förunnat.” (I.N., s. 21)
Den sistnämnda rollen — samhällskritikern — kom fram med schwung i hennes underbara OBS-essä Nonsensprinsessans ABC om mänsklighetens tid, som jag mer eller mindre tvingat alla jag känner att lyssna på.
Jag avskydde nonsens när jag var yngre. Förstod inte varför den odödlige T. S. Eliot skulle skriva kattdikter när han kunde ha fortsatt med den stora, allvarliga poesin. Jag förstod inte varför någon ville gömma allvaret bakom ordlekar, rim och trams.
När jag nyligen såg Isabella Nilsson på Ellerströms nonsenssalong tillsammans med Malte Persson slog det mig hur bedrägligt ordet ”nonsens” är. Hos båda finns förstås lekfullheten, rimlusten, språkets kullerbyttor och skrattets precision — och något annat. Ett allvar som inte försvinner för att det maskeras. Kanske blir det lättare att uthärda där.
Det hjälper inte med de fula dödskalleteckningarna som ersätter bokstäver i månaderna. Jag låter mig inte luras. De drar inte ner allvaret. De är en förklädnad.
”Ett nytt, litterärt sätt att vara sönder där ordet blir både bandage och sår”, skrev jag om Nilssons prisade Tomhet och ömhet, och samma sak gäller för detta verket. I dagboksformen varierar anteckningarna från tre ord till två sidor:
”24 FEB
Döden: Jag är Döden.
Poeten: *starstrucked*”
Och så de där raderna som känns som något man vill bära med sig i fickan:
”På min gravsten ska det stå:
Jag kanske inte gjorde mitt bästa.
Men jag gjorde mitt finaste.”
Vi använder orden som tröst. Kliver runt i dem, bland dem, sjunker ner i dem som i mossa. Jag älskar persikopanoramat som lägger sig som änglafluff runt hjärtat. Man vill nästan stanna kvar där för länge. Jag tänker på ”Emelie äppelhjärta” i Dominique Fortiers essä Pappershem om Emily Dickinson. Samma spirituella, litterära och innerliga tröst. Där Dickinson-världen målades fram som ett lugnt och rogivande rum, finns här istället ordvärlden. Ett ordlandskap att vandra omkring i. En egen värld.
Karlavagnskuvösen.
”Formulerbar och därför formbar”, skriver Nilsson innan hon citerar Johannesevangeliet: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.”
Nu hoppas jag på prinsessans bönbok.
Titel: Nonsensprinsessans dagbok : en sjukskrivning
Författare: Isabella Nilsson, 1989-
ISBN 9789172475205
Publicerad: Lund, Ellerströms, 2018