Lucifer, den fallne ängeln, har lånat sina attribut åt romanens titel. Ingick han i den stora planen på ett annat sätt? Kan han fortfarande älskas?
Med ett språk som är omväxlande poetiskt, fragmentariskt och (fiktivt) dokumentäriskt skapas en väv av öden. Interiörerna är nästan frånvarande: en död benjaminfikus, en soffa, en katt. Ibland finns inget subjekt heller. Läsaren får naturens och dygnets förändringar. Texten cirklar, repeterar. Här upprepas ett konjunktiv: om vi inte försöker förklara kärlek, var stode vi då?
Ett bärande tema är banden som håller oss fast vid andra människor. Ofrivilligt, obönhörligt. Kan man vara mer bunden till sitt barns mördare än till barnet självt? Eller är det bara förförelse, manipulation, något som inte hade behövt ske? Kärleken har tänt karaktärerna, trots att de var svala, trots att de är fel för varandra, trots att de själva inte valt.
Rättspsykiater K:s bittra skilsmässa har övergått i ett intensivt icke-förhållande. Exfrun dras till en patient på Säter, kallad Vargen, dömd för barnamord. Hon ger honom sina husnycklar. K beskyller henne för att spela Medea. Hon blir inlagd på Ulleråker, där K är hennes läkare. Samtidigt väver han själv in sig i en relation till den unge mannen. K lämnar böcker, en innehållande en självmordsscen, låter honom ana frihet men vägrar att hjälpa honom med döendet. Italiensk cassata-glass blir K:s grooming, lika kylig som temat i stort.
Mitt i denna berättelse öppnar sig en annan: om Finn Malmgren, meteorologen från Uppsala som följde med Umberto Nobiles luftskepp Italia på den ödesdigra färden mot Nordpolen. Efter kraschen begav sig verklighetens Finn, den ende med arktisk expertis, tillsammans med två italienska besättningsmän till fots över isen för att hämta hjälp. I Enquists roman ligger Malmgren i en huggen isgrav, nästan naken, utan proviant, döende men ännu vid liv. En albatross skymtar. Berättaren andas själv med honom, ur döden, ur generationerna, ur förlusten. Att Enquist väljer fiktionen skänker en viss lättnad. Jag har alltid föreställt mig att de italienska besättningsmännen slog ihjäl Finn Malmgren och åt honom för att orka fortsätta gå. I verkligheten återfanns aldrig hans kropp.
Lika mycket som berättelsen andas ur Malmgren, andas den ur berättarens fars kropp, frusen av döden, genom generationer på vänt i likbodarna utanför kyrkorna i Västerbotten innan tjälen gick ur marken. Minnet av likkort, fotografier av de döda, hålls kvar och förmedlas i romanen. Här finns också en parallell till Dantes inferno med Satan infrusen i dödsriket. Hur håller vi kvar de döda i sina boningar?
Ett annat tema är randvarelserna, de vid kanten av det mänskliga. Romanen gavs ut 1985, så de är inte sjöjungfrur eller hermafroditer som idag, utan människor av kött, historia och stigma. Pasqual Pinon är i romanen tillskriven den siamesiska tvillingen Maria som sjunger för Pinon på ett sätt som bara han hör, och låter sig lugnas av smekningar på kinden. Vargen i Säter är för alltid fjärmad från det mänskliga genom sina handlingar. En krokodilman från Lövånger. En amerikansk soldat med locked-in som till slut lyckas kommunicera ordlöst: ”döda mig”. Juliana Pastrana, den håriga cirkusattraktionen. Anton LaVey, skapare av Djävulskyrkan för utstötta.
Show must go on. Pinon hålls fjättrad i en gruva som gisslan mot det onda tills han släpps fri för cirkusen. Han får frihet genom att bejaka blicken på det omgivningen kallar monstruöst. Kapitlet ”Sången om Björntråden” berättar hur Pinons avhuggna siamesiska dubbelhuvud sys fast på hans kropp på nytt, med björntråd och stoppnål – en teknisk absurditet – men som ett omsorgsarbete av hans sköterska. Han förs till evig vila efter människans och medicinens våld och uppvisning.
En annan parallell historia skildrar Brechts alkoholiserade älskarinna som låtit tillverka en gipsbyst av Brecht, urholkad för att gömma en fickplunta på den låsta avdelningen.
Imperier faller sönder, men krafterna som valt människan befäster sin makt. De förryckta, de halvmänskliga, är de som drar berättelsen vidare. ”Det här är frågan, om än deformerad”, skriver Enquist i början, utan att formulera den. Och mot slutet: ”De förstod nu att i själva verket hade dessa monster skapats som en trosbekännelse till människan, den heliga människan, okränkbar som princip och därför ständigt kränkt, unik hur hennes gestalt än deformerades. De förstod därför att de tilldelats en högre, svårare och större uppgift genom att tillhöra de lägsta, och de yttersta. De var själva prövostenen: den deformerade människan som visade på vems sida man stod: den fullkomliga Gudens, eller den ofullkomliga människans.”
Det mest fasansfulla sägs nästan i förbifarten: att det mänskliga skulle finnas i den som vill dö men inte kan. Det är ett obekvämt påstående. Kanske orättvist. Lätt sagt av den som aldrig stått vid en dödsbädd i en stor vit rock.
Jag vet inte riktigt vad romanen handlar om. Kärlek? Äktenskap? Föräldraskap? Finn Malmgren? Allt glider. Det finns ingen stor, övergripande historia.
Lucifer. Den fallne som ännu dröjer kvar, älskad och avvisad. Isen, den glaciära tystnaden som omsluter alla öden, den frusna tiden.
Men nu ställs allt på ända. Glaciärer smälter, och den Nils Strindberg namngav efter sin fästmö Anna håller på att rinna bort. Symboliskt kanske att hennes hjärta skulle ha skurits ut ur kroppen och begrovts i Stockholm bredvid Nils.
Finn Malmgren, stackaren, har fått en minnesplats i Uppsala med en staty. Kanske blev Finn ändå uppäten och vilar på sitt sätt i vigd jord i Italien. Jag vet inte vad som vore mest poetiskt, mest barmhärtigt eller mest gudomligt.
Författare: Per Olov Enquist (1934-2020)
Titel: Nedstörtad ängel: en kärleksroman
ISBN 9118513026
Publicerad: Stockholm, Norstedt, 1985