Det dröjer många år innan en sådan rad felfria pärlor blir samlad. Intervjuboken Den sanna platsen av Annie Ernaux, baserad på Michelle Portes dokumentär från 2013, är en riktig skatt. Porte, som tidigare skapat vackra filmer om Virginia Woolf och Marguerite Duras, bad om att få filma Ernaux på platserna där hon vuxit upp och i hennes nuvarande hem. Boken är en transkription av deras samtal, där talets förmenta omedelbarhet ger språket en intim närvaro.
Ernaux berättar om barndomen i den kombinerade bostaden med speceributik och café i lilla Yvetot, utan förutsättningar för privatliv. Modern, som skötte affärerna, var en litteraturspridare som hanterade böcker som heliga föremål; en strikt katolik med strävan efter högre klass, hård i nyporna. Pappan var varm men obildad, ingen som läste böcker. Det är en folkhälsoberättelse personifierad: storasystern död i difteri, Ernaux själv nästan död i stelkramp, senare en osäker abort, före vaccinationer och moderna preventivmedel.
Jag är svag för skildringar av klassresor och främlingskapet bildningsklyftan för med sig. Ernaux berättar att det var när hon skrev om sin far hon landade i att enda möjligheten att undvika en överlägsen position var att skriva ”…ett konstaterande skrivande, noggrant befriat från värdeomdömen, ett skrivande tätt från verkligheten, i avsaknad av känsloyttringar.” (s.65)
Le vrai lieu, är titeln på franska. Ernaux återger en kommentar, inte avsedd för hennes öron, om att hon inte kan sälja in sina böcker. Kanske är hon bättre på att tala om skrivandet – hennes sanna plats, reflekterar hon.
Jag fastnar speciellt för Ernaux finurliga tankar om tid: tid som i tidsera, tid som i tidsbubbla, tid som kilar i främlingars, läsares, liv: “Kompositioner tävlar med världen och skapar en annan tid än den upplevda. Att skriva är att skapa tid. Där det sker är det tyst. Det är fantastiskt när man tänker på det.”
Ernaux började skriva som 20-åring i en engelsk park, sin första roman, medan andra alltid har skrivit. Begreppet autofiktion känns främmande för henne; det andas introspektion, medan hon gräver i sina sår för att exponera dem kollektivt, säger hon. Hon startar från fotografier. Ernaux säger att hon inte vill dela med sig av skapandets möda. Hon förstörde arbetsmaterialet till sina första verk när de var färdigställda. Hennes familj var en plats där man var tyst.
Den svenska översättningen flyter behagligt, kanske franskans elegans eller översättare Klemets mästerskap, genie à deux. Jag gillar valet av ynnest framför det idag vanligare privilegiet. Spännande mot Ernaux bakgrund och hennes jakt på minimalistiskt, okonstlat språk – ett ord som förfrämligar på svenska, främmande för icke-modersmålstalare, men bejakar lokala rötter. Jag noterar den korrekta men nu ovanliga användningen av uppge. Ellerströms läsare förstår.
Den lilla volymen är en fågelväg till Ernaux verk och en Nobelpristagarens reflektioner kring skrivandet: ”Så länge jag inte skrivit om något finns det egentligen inte”, säger hon.
Titel: Den sanna platsen : samtal med Michelle Porte
Författare: Annie Ernaux (intervjuobjekt); Michelle Porte (intervjuare)
Översättning: Kennet Klemets
ISBN 9789172477759
Publicerad: Malmö, Ellerströms, 2025