Moses i vassen kan ses som en adoptionsberättelse. Hans mor lämnar honom i en korg i Nilen för att rädda honom från faraos dödsdekret. När faraos dotter hittar baby Moses får han växa upp som barn i faraos hus, i en ny familj, klass och kultur. Han uppfostras till egyptisk aristokrat. Moses dubbla tillhörighet blir en drivkraft när han senare identifierar sig med israeliterna och återvänder till ”sitt” folk. I berättelsen leder han slavfolket ut ur Egypten med faraos soldater tätt efter. De irrar runt i öknen i 40 år, bärandes på förbundsarken med sina stenhårda regler. Det var inte alla som var glada.
Inte heller alla medlemmar i den biologiska storfamiljen i Sydkorea blir glada när huvudpersonen i dramat Tolk kommer in på scenen. Berättarjaget är en nu vuxen kvinna som adopterades bort till Danmark. Hon är lesbisk, ett känsligt ämne i patriarkala Sydkorea. Hennes partner följer med som tolk när hon återvänder och träffar sin biologiska familj och sina systrar under fem år som präglas av förändringar. Under denna tid tar berättarjagets förhållande slut, pandemin slår till med sina restriktioner, och berättarens bok ges ut i koreansk översättning, där hon skriver om sin familj och den transnationella adoptionens konsekvenser.
Maja Lee Langvald intresserar sig för det som ofta står i centrum i nutida adoptionsberättelser: anknytning, lojalitetskonflikter och sorg över den biologiska familjen. Det finns starka teman av klassresa (biologiska mamman kan inte läsa, pandemin blottlägger globala orättvisor) och återvändande till ursprung. Det som gör Lee Langvalds berättelse extra intressant är queer-temat som komplicerar identiteten i relation till Sydkoreas traditionella kultur, och författarskapet som tillför ett lager av exploatering. ”Man brukar säga att man ska skriva som om ens föräldrar var döda,” säger berättarjaget. ”Jag har inte skrivit boken för min familjs skull. Jag har skrivit den för min egen och för andra adopterades skull. Ibland måste man förråda någon för att säga sanningen.”
På baksidan står det: en tragikomisk familjeberättelse. Det komiska har undgått mig. Visst finns förväxlingsspänningen med älskarinna/tolk-rollen, och kulturkrockarna kanske hade upplevts humoristiska om jag inte hade bott i Japan, men jag har mest bitit ihop tänderna och haft gråten i halsen under dessa spända norénska middagsskildringar. Det är svårt att ens föreställa sig djupet av förtvivlan över att bli övergiven av föräldrarna, oavsett skäl, så läsaren får fantisera om det oåtkomliga. Ta sina värsta minnen, de spändaste middagarna, de största haverierna, vrida om kniven gånger tio. Kan det räcka? ”Jag tänker: Jag har redan förlorat en förälder och jag ska förlora tre till”, skriver Lee Langevad.
Nu var det länge sedan jag läste Lee Langvalds förra roman Hon är arg om transnationell adoption, där varje rad börjar med orden ”Hon är arg”. I Tolk återkommer den rättmätiga ilskan och det konstnärliga, programmatiska uttrycket.
Här är texten uppställd som drama där författaren bryter mot konventionerna. Scenanvisningar står i kursivt, repliker anges med anförare. Det enda som saknas är en rollförteckning. Akterna spänner över 2018–23.
Jag säger:
Min tolk säger:
Min syster/mamma/osv säger:
Ofta är tolkens replik bara ”?”, en vidareförmedling av frågan. Den koreanska familjemedlemmens replikutrymme lämnas tomt för att signalera obegriplighet. Det är fyndigt, men efter tjugo sidor med tomma repliker blir det irriterande. Läsovänligt korta rader gör att en måste skifta blicken oavbrutet. Först på sidan 142 inser jag att jag kan hoppa över rader utan replik, som utgör minst hälften av texten. Att minska dessa luckor vid en perfekt punkt hade varit en uppgift för redaktören.
”Silence is not the absence of something but the presence of everything”, citerar Jenny Odell i How to do nothing. Hennes uppföljare heter dock How to Save Time.
Dialogen blir ibland lite undervisande, men det stör inte. Det är väl undervisas vi skas. Många i min generation växte upp med skolkamrater adopterade från Korea. I min klass fanns en pojke som inte kunde sitta still och kämpade med det mesta under lågstadiet. Först när han tappade sina första tänder i årskurs tre förstod man att åldersbedömningen hade träffat fel. Ibland bär man den sydkoreanska skolans intensiva disciplin och långa dagar med sig, fastän man vuxit upp i Sverige.
Slutet är positivt. Berättarjagets bok som översatts till koreanska blir snabbt omtryckt. Hon får status som kändis, deltar i pride i Seoul, upprättar en relation med syskonbarn och lär sig språket bättre. Hon släpps längre in över tröskeln. Berövad sin första tillhörighet har hon delvis återtagit den och blickar framåt. Men de koreanska syskonen har ännu inte läst boken och vet inte vad den innehåller för sprängstoff.
Det drar ihop sig till en ny norénsk middag.
Titel: Tolk
Författare: Maja Lee Langvad
Översättning: Kristofer Folkhammar & Johanne Lykke Naderehvandi
ISBN 9789172477735
Publicerad: Lund, Ellerströms, 2025