Jenny Odell har en edge mot Olivia Laing. Hon är meningsfull. På alla andra fronter vinner Laing: stilistiskt, formatmässigt, njutningsmässigt. Jag gillar inte sättet Odell skriver på, men jag uppskattade innehållet i hennes How to Do Nothing. Nu kommer uppföljaren: Saving Time. Med referenser till samtida konstnärer och 1900‑talsfilosofer berättar den USA-baserade multikonstnären Jenny Odell om tid, hur vi erfar den och vad den kan sägas vara.
Odell börjar med en historisk exposé över tidsmätning med solur, eldklockor och timglas. Abstraktionen av tid gjorde det möjligt för västerlänningar att föra med sina fyra årstider och överlagra dem på helt andra säsongsvariationer. Fram till nyligen har årstiderna varit indikatorer på att vissa handlingar påkallades: samla, jaga, skörda. I katolicismen finns tidegärden, en alternativ rytm att ordna sitt liv runt och i. Odell skriver om konstruerade tidsramar som ett slags imperialism: Daylight Saving Time, Beijing Time, kvartalsboksluten.
Odell citerar flera gånger Josef Piepers Leisure, the Basis of Culture, där Pieper menar att fritid är ett själstillstånd: ”…something closer to a state of mind or an emotional posture – one that, like falling asleep, can be achieved only by letting go. It involves a mixture of awe and gratitude that springs precisely from our inability to understand, from our recognition of the mysterious nature of the universe.”
Liksom i How to Do Nothing poängterar Odell att det är en privilegierad position att kunna stå emot yttre påtryckningar. ”As we work for policy changes, someone like the achievement‑subject should accept their mortality and give up the impossible quest for total control and optimization.” Inte alla uppgifter är nödvändiga för överlevnad. En kan välja att leva ett liv, istället för att leva sitt bästa liv. ”Everything can’t be everything.” Odell rekommenderar att en experimenterar med vad som liknar medelmåttighet på vissa områden och frågar sig varför och för vem detta ter sig mediokert. Träna på att variera dina prestationer, står det på ett upptejpat gulnat papper i mitt arbetsrum från en föreläsning många år tillbaka.
Ett kapitel handlar om hur långsamhet säljs på sociala medier. Inlägg om vila, egenvård och att ta sig tid får en nästan predikande ton, som om långsamhet vore en moralisk hållning. Odell skriver om uttrycket insta‑bae – det som iscensätts på Instagram till perfektion, också när det handlar om att se avslappnad ut. Även stillhet och eftertanke blir en marknadsförd pose, ett nytt ideal i konsumtionens språk, en säljbar vara.
Kapitel fyra handlar om hur tidsuppfattningen förändrades i början av covid‑19‑pandemin. Inte bara att vi hade för mycket tid, utan också att den var för homogen. Tid upplevdes repetitiv, konstant och verkade utspela sig i ett vakuum.
Jag gillar att Odell får mig att tänka på tid som en motståndshandling: halvdagar utsträckta på soffan över en lammullsfäll, i gosig ullfleece med hunden vid fötterna och en alldeles för stor hög halvlästa böcker. Middagar med vävd duk och finporslin och vardagsmänniskorna runtomkring. Det stora i det lilla. Det lilla i det stora.
“Look around. Is it really true that everyone sees time as money? Or is it true that everyone spends all their time wishing it didn’t seem like money?” (J.O., s. 190)
Odell citerar Georges Perec och hans begrepp ”infraordinary”. Det infravanliga, det som ligger under vår uppmärksamhetströskel. Perec ville att vi skulle träna blicken att se genom vanan, att upptäcka det extraordinära i det som blivit osynligt av repetition.
Plötsligt får jag en resonanslåda till Rámus slutsålda utgåva ”81 lättlagade recept för nybörjare” av Georges Perec, där hälften av recepten börjar ”Smörj in två små kaniner i rikligt med stark senap” och den andra hälften ”Låt 4 kalvbrässar ligga ett tag i citronvatten”. Det som skiljer recepten åt är vad som serveras till.
När jag läser Saving Time tänker jag på hur mycket av våra liv som styrs av rytmer: arbetets, konsumtionens, optimeringens. Odell uppmanar oss att låta tiden bli vår egen igen och att inte mäta den i prestation utan i närvaro.
”Erfarenhet är inte bara den bästa läraren, utan den enda,” citerar Odell ur Ted Chiang. Kanske är det därför litteraturen ofta behöver tid på sig. Att läsa är ett sätt att sakta ner, att låna någon annans erfarenhet och rytm en stund.
Nu ska jag koka kalvbräss. Och kaniner.
Jenny Odells How to do nothing finns här.
Titel: Saving time : discovering a life beyond productivity culture
Författare: Jenny Odell
ISBN 9780593242728
Publicerad: New York : Random House, 2023
Läs även: 81 lättlagade recept för nybörjare av Georges Perec i översättning: Magnus Hedlund. ISBN 919750615X. Rámus 2006.