Jag läser flera romaner om unga kvinnor som kan utkasta besvärjelser nu. I Salvionis debutroman (?) är hon en mytisk bifigur: Maddalena, knappt tolererad dotter i en fattig arbetarfamilj som revolterar mot Mussolini. Hennes familj är kaotisk men hon har utrymme för egna tankar och motstånd, och en hjärtlighet och innerlighet i det familjeliv och den religion vissa mest har som dekor.
Litteraturbanksbidraget I dödvattnet av Amalia Fahlstedt fångar en tid i förändring. Skriven under pseudonymen Rafael ger boken en inblick i 1800-talets Sverige, där traditionella värderingar krockar med nya idéer. Det är en blandning av Jane Austen-liknande sociala observationer och djupa funderingar kring individens plats i ett föränderligt Sverige.
Årets mest oväntade: Han Kang.
Årets klassiker: Tova Gerges nya tolkning av Shakespeares 154 sonetter.
Årets knock out: Åsa Nilsonnes Fru Gregorius är överlägset mest läst på min blogg.
Årets kvinnokamp: Gisèle Pelicot. All heder.
Årets gapflabb: Kycklingoratoriet av Lucie Rico. Vilken bok!
Herman Melvilles ikoniska berättelse från 1853 lär vara det klassiska verk som uppskattas minst på grundutbildningen i engelska. Största utmaningen är att övertyga studenterna om Melvilles konstnärliga geni, som undgår förstagångsläsare av en berättelse de som bäst finner förbryllande.
Poeten Emily Berry, ja faktiskt Ramus förlags utgivning med därtill Carcoma av Layla Martinez, har tagit en ny och obehaglig udd. Det är som om Emily Berry har somnat i sin brittiska fåtölj med blommönster och vaknat förvirrad till en oroande nattsändning. Det är oklart om Berry har kastats tillbaka till verkligheten eller är fast i en intensiv psykologisk dimension:
I romanen “Kycklingoratoriet” av Lucie Rico möter vi Paule, vegetarian sedan två decennier, som plötsligt ärver sin mors hönseri på den franska landsbygden. Moderns aska står på köksbordet och Paule har ett moraliskt dilemma: att uppfylla den bortgångnas sista önskan – att avliva lytte Theodore, moderns älskade men utsatta husdjurskyckling.
Sandra Lims poesi har en lärd och tidlös dimension med klassisk mytologi och kultur: Goete, Venus de Milo, Petite Trianon – det lilla slottet på Versailles domäner avsett som tillflyktsort från livet. Lim diktar om jägaren Aktaion som förvandlades till en hjort som straff efter att ha sett gudinnan Artemis bada naken. Diktjaget sitter vid bardisken, till synes oberörd, och rör om i flaskan av is och storm. Hon verkar ha stora problem med närhet: “Inget fullbordar en idyll // som att bli övergiven”.
I “Aska i munnen” målar Brenda Navarro upp en mörk och skakande berättelse om en ung kvinna som äger sin oförsonliga vrede. Hennes liv präglas av migration och förlust. Berättaren har vuxit upp i Mexico City hos morföräldrarna och har tagit hand om lillebror Diego medan deras mor har varit migrantarbetare i Madrid.
Släkten Stjärne med rötter i Stockholm och Uppsala bär på sin historia. Om somrarna badar barnen vid Panic Beach, en mystisk plats vars exakta läge förblir oklart, om den finns bortom det metafysiska. Stranden har periodvis dramatiska tidvattenförändringar som antyder en plats utanför Sveriges gränser. Där står tallar som vid Vätterstranden i ”Hunter i Huskvarna”, och i närheten finns ett pensionat. Man kan lifta dit.
Jag tvekade att återvända till Per Hagmans författarskap. Jag läste många av Hagmans romaner innan jag blev den jag är idag. De tidiga verken där berättaren rör sig i klubblivet och i glamourösa miljöer. Jag förbryllades över hur sex kan vara fjäderlätt. Att det kunde användas som ett sätt att försörja sig, som hållpojke på Rivieran, medan berättaren trängtade efter något helt annat. Förbjudet, trasigt, prepubertalt. Och även om barhäng och tillfälliga relationer kan fungera som flyktmekanismer för att undvika att konfrontera smärta och ensamhet var det inte så det var i Hagman-världen. Baren och festen kunde vara ett hem. En famn, skriver Hagman idag.