Jag vågade mig iväg på en ny poesiläsning idag. Eftersom jag tyckte så mycket om Gloria Gervitz Migrationer 1976-2018 (här) gick jag nyligen på en chockartat intim happening när hon besökte Malmö. Evenemanget kändes som en privat fest för litteraturvetare. ”Ni skriver väl alla poesi?” frågade Gloria, och sardinhavet nickade unisont.

Cecilia Hanssons femte bok Au pair utspelar sig i Wien, dit en medelålders småbarnsmamma återvänder på spaning efter det liv som flytt, eller gått henne förbi. Jag är halvvägs och det går lätt med läsningen. Hela vägen till Wien bär det i sommar, på husbyte.

Fina Rámus förlag levererade själva mina böcker direkt till jobbet, eftersom beställningen överskred postens maxvikt för brev.

Jag försöker gallra känslokallt bland mina böcker. Mina föräldrar har inte slängt en pryl i sina liv, och bor i en stad där bokpriset på Röda Korset är fem kronor styck. Jag kom förstås hem efter sportlovet med en ny bunt, däribland Lennart Nilssons Ett barn blir till i andra utgåvan från 1968, med tidstypiska råd till mamman.

Kulturkollos veckoutmaning är att visa upp sin bokhylla. Det känns förfärligt privat, men alla andra verkar vara modiga, så jag hakar på.

Det parfymerade skyddsomslaget är bara en anledning att köpa en egen utgåva av Gloria Gervitz Migrationer.

Jag fick hem poesisamlingen för en vecka sedan, men först idag, när den gnuggats runt ordentligt i min packning, förstod jag vad som var så speciellt med det formatmässigt rätt udda omslagspappret. Det doftar underbart. Och innehållet är inte sämre.

Måndagen blev lite bättre när ett bokpaket väntade på mig i brevlådan. Jag började läsa Kayo Chingonyis Kumukanda och greps hårt av nostalgi över musiklyssnandet med TDK-kassetter i flerpack och de där AA-batterierna som alltid tog slut.

Jag tycker om att läsa på poetiska platser. Jag läste hälften av den lilla volymen Dagar med Borges av Alberto Manguel i en soffa på pianoskolan i förrgår. Jag hade sett fram emot att läsa vidare på observatoriet, men hann inte långt innan rymdscouterna kom in i biblioteket, släckte ljuset och simulerade hur hela vintergatan sögs in i ett svart hål.

Kulturkollos veckoutmaning handlar om Lennart Hellsing. ”Har du någon favoritramsa? Ett minne? Ett rim? Kanske en sång?” skriver Viktoria.

Lennart Hellsing var framför allt sång för mig. Här dansar herr Gurka på lekskolan. Krakel spektakel med mamma och gitarren. Pappa brukade sjunga Det var så roligt. Jag tyckte att texten var knasig och konstig, och förstod inte det roliga i en felklädd gubbe. Än mer obegripligt var att de vuxna fnissade åt ”Bagare Bengtsson han är död// Han har bränt sig på ett bröd”, som i mina små öron lät som en stor tragedi.

Jag lånar alltid hem för många böcker från biblioteket. Jag har inte en chans att läsa allihop, men det är så mycket jag vill läsa. Jag tycker om att provläsa och se om jag inte fastnar för något oväntat. Om inte annat bidrar jag till biblioteksersättningen.