Jag försöker gallra känslokallt bland mina böcker. Mina föräldrar har inte slängt en pryl i sina liv, och bor i en stad där bokpriset på Röda Korset är fem kronor styck. Jag kom förstås hem efter sportlovet med en ny bunt, däribland Lennart Nilssons Ett barn blir till i andra utgåvan från 1968, med tidstypiska råd till mamman.

Kulturkollos veckoutmaning är att visa upp sin bokhylla. Det känns förfärligt privat, men alla andra verkar vara modiga, så jag hakar på.

Det parfymerade skyddsomslaget är bara en anledning att köpa en egen utgåva av Gloria Gervitz Migrationer.

Jag fick hem poesisamlingen för en vecka sedan, men först idag, när den gnuggats runt ordentligt i min packning, förstod jag vad som var så speciellt med det formatmässigt rätt udda omslagspappret. Det doftar underbart. Och innehållet är inte sämre.

Måndagen blev lite bättre när ett bokpaket väntade på mig i brevlådan. Jag började läsa Kayo Chingonyis Kumukanda och greps hårt av nostalgi över musiklyssnandet med TDK-kassetter i flerpack och de där AA-batterierna som alltid tog slut.

Jag tycker om att läsa på poetiska platser. Jag läste hälften av den lilla volymen Dagar med Borges av Alberto Manguel i en soffa på pianoskolan i förrgår. Jag hade sett fram emot att läsa vidare på observatoriet, men hann inte långt innan rymdscouterna kom in i biblioteket, släckte ljuset och simulerade hur hela vintergatan sögs in i ett svart hål.

Kulturkollos veckoutmaning handlar om Lennart Hellsing. ”Har du någon favoritramsa? Ett minne? Ett rim? Kanske en sång?” skriver Viktoria.

Lennart Hellsing var framför allt sång för mig. Här dansar herr Gurka på lekskolan. Krakel spektakel med mamma och gitarren. Pappa brukade sjunga Det var så roligt. Jag tyckte att texten var knasig och konstig, och förstod inte det roliga i en felklädd gubbe. Än mer obegripligt var att de vuxna fnissade åt ”Bagare Bengtsson han är död// Han har bränt sig på ett bröd”, som i mina små öron lät som en stor tragedi.

Jag lånar alltid hem för många böcker från biblioteket. Jag har inte en chans att läsa allihop, men det är så mycket jag vill läsa. Jag tycker om att provläsa och se om jag inte fastnar för något oväntat. Om inte annat bidrar jag till biblioteksersättningen.

Kulturkollos veckoutmaning är en monsterlista att fylla i:

Årets mest oväntade: Att S.A. skulle utläsas AS
Årets klassiker: Buddenbrooks av Thomas Mann. Bokcirkelbok inspirerad av Husmoderns död.
Årets knock out: Sara Danius lyser ljusare och klarare för varje dag.
Årets kvinnokamp: Katarina Wennstams Har du ingen humor?
Årets gapflabb: Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn (här).

Kanske var det fler som ställdes inför en nygammal litterär tradition nyårsafton 2018, och själva deklamerade poesi i sin gemenskap. Det kändes högtidligt och mysigt att samla alla vuxna vid granen och läsa innan tolvslaget.

Vad läser du just nu? undrar Kulturkollo i sin veckoutmaning.

Sista tiden har jag läst att-göra-listor, packat ner och upp lussekläder, avslutningskläder, små och stora resväskor. Jag har läst recept och fixat vår del av julbordet. Läst pianonoter, fast jag är hopplös på att memorera på det sättet.

Nu läser jag Merete Pryds Helles misärroman Folkets skönhet, om fattigdom och klassresa, med forna tiders hem dit ogifta gravida kom för att föda inför adoption. Jag har läst hela vägen ner från Småland, när jag inte lyssnade på kungens jultal (med kängan åt Svenska Akademin), eller lyssnade på underbara Katarina Wennstams Vinter i P1.