
Tur att vi monterat nya bokhyllor, så att jag kan göra plats för bokmässeböckerna i min aktuella hylla.

Tur att vi monterat nya bokhyllor, så att jag kan göra plats för bokmässeböckerna i min aktuella hylla.
Maggie O´Farrell och Kulturkollos bokcirkel inledde lördagen med frukost i Sekwas monter i mässhallen innan öppningsdags. O´Farrell närvarade via videolänk, och representerades på plats av sin översättare Malin Bylund Westfelt.
Samfundet de Nio var nästan okänt för mig, och jag var rädd att känna mig bortkommen i en zon för elitistisk självbekräftelse, men de gjorde ett sympatiskt och kulturvårdande intryck.
Äntligen Göteborg! Här är nedstamp från första dagen.

Jaqueline Woodson, aktuell på svenska med Brun flicka drömmer, verkade vara en urkraft av styrka och godhet. Vem vill inte umgås med hennes karaktärer?
Veckans tema är blått, skriver Lyran. Jag vaknade i ottan och letade böcker i bokhyllan. 1. Carina Rydbergs Djävulsformeln. Läste mycket Rydberg på 1990-talet. Den här fick mig att vilja börja dyka. 2. Best-loved Yeats. Inköpt […]
Äntligen fredag och i brevlådan väntade Lyrikvännen. I helgen ska jag också läsa ut Maggie O’Farrells ”Ett hjärtslag från döden”, och ta mig igenom novellsamlingen ”Regn i Nha Nam”, för att inte vara en smitare. Värre är att jag måste jobba imorgon.
Lyran har valt svart för veckans tematrio: Carl Snoilskys Svarta svanor. Älskade denna dikt när jag var ung och inte förstod att de flesta människor mognar till att vilja leva stillsamma liv. Finns på Projekt […]
Jag fick ett presentkort i pris för bästa reseberättelse, och kom hem med Eva Ströms Rakkniven och Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen. Khemiri ska jag se med min bokcirkel på Författarscenen på Malmö stadsbibliotek 21 november.

Idag kan vi gott låta oss avledas och ägna oss åt litteratur istället för valresultat medan röken lägger sig. Rött är en symbolladdad färg. Shakespeare skriver om röda och vita rosor i Kung Henrik den sjätte, och Edith Södergran skriver om rött och vitt i Dagen svalnar.
”Jag avskyr att städa. Min mamma också. Vi brukar ligga i sängen på morgnarna och titta på spindelväven.”
Jag vacklar ut från Malmö Stadsteaters barnföreställning Labyrint, där jag suttit på en lurvig matta och visats runt i ett pastellfärgat blodomlopp. Tre generationer kvinnor – mamman, dottern och en döende mormor, bara närvarande på telefon – har framfört ett drama om flykt och om politisk aktivism.