Vi läste Röda rummet i grundskolan – alldeles för tidigt – och förutom Fröken Julie har jag inte läst Strindberg som vuxen. Om Strindberg nu var misogynist speglas det i vare fall inte i Hemsöborna. Madame Flod är en framträdande karaktär och en diplomatisk förhandlare som fortsätter att styra över sin gård också när hon har gift om sig. De enda spåren från 1800-talets kvinnobild är den förmodade inbördes skönhetstävlan kvinnor emellan, och några rader om att mannen inte kan veta vem som egentligen är far till barnen. Och så var det väl på den tiden.

Den vuxna dottern Johanna, etablerad konstnär, återvänder till Norge efter en lång tid i USA. Hon hyr en stuga i skogen och stalkar sin mamma, som har hunnit bli över 80 år. Johanna ser tillbaka på sin uppväxt med en patriarkal, tongivande pappa, och en rädd, skamsen mamma som aldrig uppmuntrat hennes konstyttringar.

Jag brukar inte läsa grafiska romaner, men jag föll för titeln. Spa som koncept är ju inte någon flykt undan det moderna samhället, utan en mer acceptabel version av detsamma. Att ha tid och pengar över till nöje är fortfarande en klassfråga (även om ”behandlingar” kan fungera som ursäkt för en vistelse). I badrockens uniform är gästerna anonymiserade och kan utöva en mix av disciplin och avkoppling. Vatten må vara naturligt men landskapet är artificiellt, och det är en miljökatastrof på flera plan med alla ständigt rena handdukar. Det är tungt och enformigt i  tvätteriet. Dessutom meningslöst.

Kathinka Lindhes biografi om Sixten Sparre kom 2020, och passar väl in i det flöde av historieskrivning och korrekt benämning av kvinnomord som anstår dagens samhälle. Lindhes bok har undertiteln: Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan. Han var en copycat-mördare.