Det är en berättelse vi hört förut, och som är ständigt ny, om våld och fattigdom. Om barn som föds, lever och dör i ett kaotiskt, nästan laglöst land. Om kloka kvinnor och bristande kvinnohälsa. Häxan som en smutsig, ful, bestialisk varelse i ett hus fullt av skräp, som skadar ofödda barn. Socialarbetare som skuldbelägger offren. Föräldrar som inte orkar eller kan. Män som driver runt och inte verkar se sin roll i våldspiralen. Och knarket, knarket, knarket.

”Tapperhet börjar med att hålla tillbaka tårarna”, säger tioåriga Jas som är näst yngst i barnaskaran på en holländsk bondgård. Familjen tillhör en sektliknande reformert kyrka. Jas kännetecknas av sin röda jacka, som hon inte tar av sig ens inomhus – en form av motstånd, säger hon själv. Hennes älskade kanin Dieuwertje är hotad. Det är Jas som berättar historien om hur familjen förberett julfirandet när storebror Matthies går genom isen på en skridskotur. När Matthies dör bärs all glädje ut.