Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Kennet Klemets bok om skrivande är en samling på etthundrafemtio formuleringar, framställda med andakt som blommor på ett altare. Sidorna är tomma förutom sparsamma inslag av text. Ett kurerat uttryck där orden står som vaser på det vita. Det är denna betvingande enkelhet som skiljer verket från mängden böcker om skrivande som florerar idag. Sökandet efter en oåtkomlig exakthet, rättfram intellektuell konst. Klarheten i det poetiska destillatet: ”Det vill komma in en annan röst.”
Lucifer, den fallne ängeln, har lånat sina attribut åt romanens titel. Ingick han i den stora planen på ett annat sätt? Kan han fortfarande älskas?
Med ett språk som är omväxlande poetiskt, fragmentariskt och (fiktivt) dokumentäriskt skapas en väv av öden. Interiörerna är nästan frånvarande: en död benjaminfikus, en soffa, en katt. Ibland finns inget subjekt heller. Läsaren får naturens och dygnets förändringar. Texten cirklar, repeterar. Här upprepas ett konjunktiv: om vi inte försöker förklara kärlek, var stode vi då?
Jag känner fortfarande ett styng över att jag aldrig kom att läsa klassisk grekiska. Jag fick Donna Tartts nyutkomna Den hemliga historien i julklapp sista året på gymnasiet. Jag älskade den. Läsningen, bildningen, samtalen, miljöerna. Richard Papens intellektuella och yttre förfiningsprocess som gjorde allt tänkbart, nåbart. Som Edward Louis i Att förändras: en manual. Det outsagda löftet om att också en själv, med tillräcklig vilja och exakthet, kan förändra sitt liv och språket omkring det genom att läsa, läsa, läsa.
Aase Bergs bok väcker ett starkt behov av att kanaliseras. För nutidsmänniskan innebär det en kommersiell handling. Jag söker på nätet efter uppstoppade gnuer, alldeles för stora. Jag minns att Berg hade ett uppstoppat murmeldjur med i TV under pandemin. Ett murmeldjur kunde stå bredvid replikorna av Anubis och Bast och makens nytillverkade dödskalle i keltiskt metallarbete; en tyst påminnelse om Aase Bergs geni. Idén tilltalar mig, tills jag brister i gråt över scenen där Berg avlivar sin katt.
Annie Dillards klassiker Livet vid ån utforskar livets mysterier genom naturens våld och skönhet. Den belönades med Pulitzerpriset 1975. Här manifesteras den undersökande blicken redan fullt ut: att ligga på knä och studera de spindlar som återkommer i Grunden den heliga. Fjärilspuppor och bivargar i detalj. Att meditera över maskarnas göromål under jord och de svamptrådar vi missar. Mest fascineras Dillard av insekterna: ”Det är de som har fått den största biten av kakan: varför?”
Ibland kommer böcker som ändrar ens sätt att se. Den här kollektivromanen om tjejboxning (!) är en sådan. Ingen borde hålla på med boxning och kvinnor är inget undantag. Men vi är redan mitt i det: handskarna är knutna, tandskydden på, och matcherna har börjat i den största, viktigaste och tuffaste damjuniorturneringen.
Flera nya titlar, både hos Rámus och andra förlag, rör självmord och psykisk ohälsa. I Aska i munnen av Brenda Navarro (Tranan) kretsar berättelsen kring en brors självmord, ett trauma systern vägrar att släppa taget om. Mina futtiga små sorger av Miriam Toews tar oss med i sorgen efter en älskad storasyster. Och Permafrost av Eva Baltasar ger en förstapersonsskildring av psykisk ohälsa med mörker, kamp, frustration och humor. En får hoppas att denna bearbetning och belysning av svåra ämnen i litteratur reflekterar en medmänsklig insats och ett samhällsengagemang snarare än något som kommer direkt från förläggarnas egna liv. Texterna delar ett gemensamt mod: att vandra in i det svåra, utan att försköna eller fördöma, och utan att skämta för grovt eller tippa någon över kanten.
Slädfärd med skinnfäll, facklor och bjällror. Nationalromantik. Här reser sig stora gods, herrgårdsmiljöer med tydliga 1800-talsdrag där tjänstefolk rör sig tyst i kulisserna. Christine Falkenlands poetiska, gammeldags språk med bibliska referenser för tankarna bakåt till Lagerlöf, Strindberg, Mann. Svunna tider där makt och ensamhet flätas samman. En kittlande, gammeldags exklusivitet. Men varje ros har sin tagg, varje paradis sin orm, och på godset Berg frodas både blommor och törnen i skuggorna.
En sextonårig flicka blir scoutad av en 44-årig modefotograf i New York. I januari 1983 flyger hon trots sin mors protester ensam till Paris, insvept i en ny, blå kappa och mammans röda mössa. Plaggen blir som ett mantra genom texten, bilder av både trygghet och ensamhet. Vuxenvärlden i Paris sviker de allra enklaste behoven: ingen mat, gin och jordnötter mot hungern, ingen trygg plats att sova på. Hon vet inte ens namnet på det billiga hotell där hon har blivit inkvarterad.
Kate Zambreno försöker konservera sin döda mor genom att fånga barndomen och mammans dödsteater. ”Mamma var vår barndoms väktare”, skriver Zambreno. Hon får syn på sin egen oavslutade gränslinje som dotter: Våga. Vänta. Vara.