Kate Zambreno försöker konservera sin döda mor genom att fånga barndomen och mammans dödsteater. ”Mamma var vår barndoms väktare”, skriver Zambreno. Hon får syn på sin egen oavslutade gränslinje som dotter: Våga. Vänta. Vara.

En europeisk man med ett decennium i Tokyo står plötsligt vid stupet. Jobbet – hans sista ankare i det japanska samhället – är på väg att ryka. Och med det: hans visum. Utvisning från det land han kallar hem hotar, även om hela hans bohag ryms i några resväskor. För att rädda sitt skinn tummar han på sin egen moral i rollen som headhunter åt traditionella men dödsdömda tillverkningsindustrier. Det är lätt att rättfärdiga att sälja in kandidater ingen skulle anställa. Arbetet är Japans raison d’être.

Att läsa Isabella Nilssons hundra aforismer är som att kastas genom en polkagrismangel, varv efter varv. Det är lovande, livsvillkoren är bedrövliga, allt söker rätt ord, språklekarna krasar mot mörkret. När du till slut släpps ut – uppstyckad på perstorpsplattan, svalnad till en skärva – har dina illusioner omformats till en silkeslen paradox: en hård karamell med sprickor av ljus, redo att bjudas vidare. Jag ska vara en läsare.

Sista gången min gamle far stod på benen var när han oväntat reste sig ur rullstolen för trosbekännelsen. Religionen formar oss. Uppvuxen i bibelbältet med barndomsvänner i de många frikyrkorna känner jag igen miljöer med bön, suktan, neonljus och sång. En varm famn där du också kan bli kontrollerad, kuvad och kvävd. Men det är inte hamnen som är huvudmotivet i Johanna Larssons verk. Det är skriftens och språkets makt.