Författarinnan Yvonne, nybliven pensionär efter ett yrkesliv som lärare, har återvänt till skrivandet. Tillsammans med fyra andra författare anländer hon till godset Berg för ett skrivarresidens omgivet av strikta regler: tystnad, avskildhet, ingen kontakt med omvärlden. Lunchen serveras individuellt i små korgar, och var och en får sitt rum. Yvonne hamnar i Poe-rummet – svart, rött, med en sötaktig doft av förgängelse som bara hon tycks känna. På kvällen samlas de till middag. Vinet flödar, flygeln väntar, samtalen glider mellan beläsenhet och bekännelse, medan en diskret vaktmästare rör sig genom kulisserna. Om natten möts kropparna. Några lämnas utanför.

Slädfärd med skinnfäll, facklor och bjällror. Nationalromantik. Här reser sig stora gods, herrgårdsmiljöer med tydliga 1800-talsdrag där tjänstefolk rör sig tyst i kulisserna. Christine Falkenlands poetiska, gammeldags språk med bibliska referenser för tankarna bakåt till Lagerlöf, Strindberg, Mann. Svunna tider där makt och ensamhet flätas samman. En kittlande, gammeldags exklusivitet. Men varje ros har sin tagg, varje paradis sin orm, och på godset Berg frodas både blommor och törnen i skuggorna.

Karl Rossmann anländer till New York som mellandäckspassagerare efter att ha medverkat i en olycklig graviditet. När han återvänder under däck för att hämta sitt paraply villar han bort sig och stöter på en eldare som involverar honom i en absurd arbetstvist i kaptenens salong. Genom en osannolik vändning möter Karl sin enda kontakt i Amerika – den förmögne morbror Jakob, som är senator och framgångsrik grossist. Den amerikanska drömmen.

Cecilia Hanssons åttonde (under)verk är en essäroman om livet, döden, Kafka, litteratur och tuberkulos. En egensinnig blandform jag blir alltmer förtjust i ju mer jag läser.

Det är rött. Det är rosa. Ett staket av läppstiftsränder döljer ett kvinnoansikte på skyddsomslaget. Ett skal, ett galler men också något vackert och lekfullt över det djupare i människan. Livsbejakelsen och melankolin.

Jag uppskattar de nya, ärliga skildringarna av moderskapets många sidor, och den biografiska romanen (det är nog vad det är, trots brasklappen om litterär fantasi) om Sylvia Plath innehåller både eufori, sorg och raseri över de grymma livsroller vi spärrar in människor i.

Klara är inte den mest avancerade modellen av AI-robotar, men ovanligt känslig och observant. Hon väljs ut som följeslagare åt tonårsflickan Josie. Josies klippske och kreative barndomsvän Rick har skyddats från förädlingsprocesserna, men priset är högt. Ett nytt klassamhälle har uppstått där AI-robotar, förädlade människor och de naturliga ska relatera till varandra.

Jen Beagins Dammsuga i mörker är uppföljare till Beagins oöversatta debutroman Pretend I’m Dead. Huvudpersonen Mona är nu 28 år och försörjer sig som städare i New Mexico. Hon är kär i Dark och arbetar med låtsaskompisen Terry. Hennes hyresvärd och klienter är excentriska. Mona dras in i ett konstprojekt där hon poserar naken i mer och mer utsatta situationer.