Att döden redan länge har gått vid vår sida är ingen överraskning för oss från Ingmar Bergman-land. Inger Christensen såg döden själv på fjärilsvingen. TS Eliot lät hen gå bredvid på vägen i The Waste Land.
Irländska Maggie O´Farrell (1972- ) har skrivit ett livsbejakande memento mori om möten med våldsmän och rånare. Sorg över missfall och sekundär barnlöshet. Mirakelbarnet som ändå kom. Halsbrytande flygresor och nära drunkningstillfällen. Att kureras med veterinärmedicin.
”Vi vandrar alla omkring i ett omedvetet töcken, lånar tid, fångar våra dagar, undkommer vårt öde, slinker genom kryphål, ovetande om när bilan kan falla”, skriver O`Farrell (s.43)
Det är lättillgänglig läsning i 17 episodiska kapitel, tre av dem tidigare publicerade. Varje kapitel har en kroppsdel och ett årtal. Vad är upplevt, vad är broderi? Berättarjaget har svart bälte i att hålla döden stången. Hon bjuder på livsglädje och tacksamhet. Det som utelämnats är sorg och vrede som måste ha funnits. Det har tagits vissa hänsyn till familjen. Texten är behagligt fri från uppblåsta funderingar kring tvåsamhet. Skiftandet i berättarperspektiv och avsaknaden av kronologi ska vara återkommande i O´Farrells verk.
Det är en djärv och våghalsig karaktär jag möter, tänker jag flera gånger, en kvinna som dyker från pirer, ger sig ut i ensliga områden i otrygga länder, volonterar som måltavla åt en knivkastare med ögonbindel. Samtidigt älskar hon böcker och verkar vilse i vardagens lönearbete. Samspelet mellan den som skriver och den unga kvinnan hon en gång var för tankarna till Agneta Pleijels Doften av en man.
Först mot slutet av boken kommer det kapitel O´Farrell refererat till upprepade gånger, när hon som åttaåring var livhotande sjuk i hjärnhinneinflammation och alla trodde att hon skulle dö. Det skildras vackert och fruktansvärt. När hon ändå överlevde sa man att hon inte skulle kunna klara sig utan rullstol, eller hålla i en penna. Rullstolen kunde hon lämna tillbaka efter något år. Idag har hon skrivit åtta romaner.
Här har läsaren förklaringen till huvudkaraktärens dödsförakt: ”Att jag nästan miste livet som åttaåring gav mig ett sangviniskt – nästan i övermått – förhållningssätt till döden” (O´Farrell, s.246). Sedan kom barnen, och medvetandet om sårbarheten infann sig.
Det gör ont att läsa om när det sociala skyddsnätet havererat, när skolförvaltningen går med på att lägga klassrummet, men inte skolmatsalen, på ett plan som är tillgängligt för ett handikappat barn, som ”…hade att välja på att ta mig uppför trapporna på det enda sätt jag kunde, på alla fyra, som en björn, som en baby, medan hela skolan tittade på.” (O´Farrell, s.240).
Titeln Ett hjärtslag från döden påminner om en annan av Sekwas romaner: Alla gånger jag inte dog av Geneviève Lefebvre. Där är berättarjaget också överlevare, även hon författare och välberest. Hemmingway överlevde krig och en flygplanskrasch, de här berättarjagen har överlevt graviditeter och missfall.
Tankarna går också till Eben Alexanders skildring av sin hjärnhinneinflammation, Till himlen och tillbaka : en neurokirurgs nära döden-upplevelse (Månpocket, 2014). Liksom O´Farrell beskriver han en mänsklig upplevelse få av oss kommer att dela.
Jag tänker först att kapitlet när O´Farrell var livshotande sjuk som barn är bokens kärna. Det har en annorlunda, sällsam karaktär. Sen kommer sista kapitlet om hennes dotter, och jag förstår att det andra är ett preludium, en inramning där tiden flyter åt båda håll. Kapitlet om barnaöverlevnaden kanske är ett bete, ett offer för att få oss att lyssna. En besvärjelse.
Maggie O´Farrell spelar schack med döden om sin dotters liv.
Författare: Maggie O’Farrell
Titel: Jag är, jag är, jag är : ett hjärtslag från döden
Orginaltitel: I am, I am, I am – seventeen brushes with dead
Översättning: Malin Bylund Westfelt (1963- )
ISBN 9789187917608
Förlag: Sekwa Förlag
Publicerad: 2018
Inköpsställen t.ex. här eller här