Mammutarna är inte utdöda. De har bara flyttat ut på landet och gör numera sällsynta besök i den lokala järnhandeln.
Jag tyckte mycket om Eva Baltasars andra roman. Hennes tredje, Mammut, följer en ung lesbisk student, besatt av att bli gravid. Istället för något av de modernare sätten att arrangera en graviditet när man saknar läggning och partner försöker hon den traditionella vägen, med ovetandes one night stands. Baltasars säregna bildspråk känns genast igen: ”Det är något vanhelgande över Barcelona i gryningen. Så snart den ännu bleka bollen av ljus börjar resa sig ur havet, kastar sig staden över den och tycker åt sig den med sin lukrativa tång.”
Hon försörjer sig på ströjobb, som kvalitativa intervjustudier på äldreboenden. Men hon är usel på samhällets konventionella kravställningar, och när hon sagt upp sig från jobb efter jobb och söker bostad med tillräckligt låg hyra hamnar hon långt ut på landet.
I slutet av en stenig och gropig traktorväg finns ett överflöd av rum. Det är maskätet, skitigt, kallt. Hon släpar in en zinkbalja från ladugården, där en omtänksam herde satt ut några höns. Hon lär sig göra upp eld med hjälp av dieselolja och envisas med att köpa en yxa istället för moderna verktyg. Hon tar sig an en halvtam hund. Snart börjar hon städa hos herden, hjälper honom med djuren, och när läsaren börjar undra om de inte ska ligga med varandra, vilket ligger i linje med hennes andra handlingar, kommer herden med förslaget att hon ska sälja honom sex. Hon accepterar, som ett praktiskt sätt att försörja sig.
Mammut har mycket av uppbrottsromanens grundstruktur: en ung kvinna som inte finner sig till rätta i sitt gamla liv lämnar civilisationen och söker en mer ursprunglig tillvaro på landet. Fast huvudpersonen söker egentligen inte enkelheten som ett ideal, utan som en utväg. Inte voluntary simplicity utan necessary simplicity: ”Jag gillar det. Ett hus utan badrum. Som en riktig svinstia. Jag gillar att jag tvingas fokusera på det viktiga. Att behovet av badrum skingrar alla andra tankar.” Men föreställningen om landsbygden som en plats där man kan börja om finns kvar.
Trots umbärandena blir tillvaron lite idyllisk. Hon får en plats, ett arbete, djur att ta hand om och en sorts frihet från samhällets krav. Det är nästan som om Baltasar skriver en anti-feelgood som ändå behåller feelgoodromanens löfte: det finns ett annat, enklare och sannare liv någon annanstans. Eller finns det ingenstans alls? På landet försvinner inte kraven. De ersätts bara av andra: försörjning, kroppsarbete, grundläggande behov och till sist en graviditet. Som kontrast finns den sorgsna, ensamma unga hustrun på det mer upprustade lantstället, fången i sin idyll. Som det säkert sett ut genom generationers generationer. Där finns ett intressant lager av samhällets fernissa som Baltasar bara skrapar på.
I en betydelsefull parallell får huvudpersonen i uppdrag att stötta surrogatmödraskapet där herdens getter tar hand om fyra bortstötta lamm, efter en tackas första lamning. Moderskapet är inte självklart från början, inte ens hos djuren. Men barnen är inte förlorade. Någon annan kan ta hand om dem. Driften att bli gravid behöver inte innebära den självuppoffrande modersglädje som patriarkatet under århundraden försökt tratta i sig självt och världen. Baltasar låter kvinnan undkomma modersmyten genom att låta henne närma sig djuren. Men vad går förlorat på vägen?
Jag är en stor vän av kortromaner, men jag tror ändå att den här är för kort till och med för mig. Baltasar lyckas inte göra huvudpersonens livsval begripliga inom det begränsade utrymmet. Läsaren får aldrig veta varför hon söker graviditeten, samtidigt som hon försöker undkomma samhällets övriga förväntningar. Det finns en radikalitet i att lämna världen, leva i fattigdom, sälja sex, föda ett barn och lämna bort det. Men radikalitet är inte automatiskt psykologiskt övertygande. Jag hade velat veta mer om vad det innebär för henne att lämna bort det barn hon så envist eftersträvat. Det finns sinnliga beskrivningar av kroppsliga erfarenheter men inget nämnvärt hinterland. Först på romanens sista sidor får hennes rädsla ett tydligt uttryck.
Mammut påminner om Lucie Ricos Kycklingoratoriet. Båda romanerna förlägger en kvinnas existentiella konflikt till landsbygden, där djurhållningen får en central roll. Båda huvudpersonerna animaliseras, men medan Paule i Kycklingoratoriet genomgår en förvandling förblir Baltasars huvudperson i högre grad densamma. Hos Rico hinner också romanens idéer stötas och blötas mot varandra.
Baltasar är bra på att skriva sexscener. De är roliga, okomplicerade och lekfulla, utan att tyngas av psykologiska analyser. Jag saknar en klichéartad beskrivning av den hänförande utsikten. Jag uppskattar hur författaren vägrar stereotyperna: att omsorgsarbete och intervjuer med gamlingar på vårdboenden inte nödvändigtvis lyfts fram som något berikande och transformerande. Att de ihjälgasade katterna inte förstör henne. Att hon inte ältar någon av de orättvisor hon rimligtvis borde vara besatt av eftersom hon inte kan stanna kvar i civilisationen. Att hon inte förädlas av att sköta hund, getter, lamm. Det finns någon djupt inne i henne. Ingen blid kvinna eller tradwife utan en överlevare. En Mammut.
Titel: Mammut
Författare: Eva Baltasar, 1978-
Översättare från katalanska: Ellinor Broman, 1966-
ISBN 9789190143056
Malmö : Rámus, 2026
84 sidor