Rámus förlag
Lise Tremblay är en iakttagare med människokärlek. Driftens väg, som är Tremblays bästa hittills, är uppbyggd av fem noveller om skildrar kvinnor i övergång från arbetsliv till pensionärstiden. De invecklade äktenskapen är över. Tremblay placerar sina karaktärer med kappsäck på hemvägen, där de får återerövra sin frihet och återskapa sina egna rum.
Mariabiotoperna är en poetisk pilgrimsvandring i naturens katedral. Ett passivt studium av nordisk tystnad inriktat på botanik, ljus och flöden. I det andlösa finns ingen strävan efter fullkomlighet, bara här och nu. Ljuset verkar på avstånd.
En polyfon sång som flätar samman generationer på en plats. Doireann Ní Ghríofas mästerverk är litteratur om litteratur, litteratur om översättning och en tidlös berättelse om kvinnoliv. För både berättarjaget och läsaren blir Eibhlín Laoghaires klagodikt ett litterärt sanctuarium.
Oktober 2023. Louise Glück är död men Johan Jönson lever. Under rubriken 1244 varvar Jönson platsannonsrubriker i versaler med poetiska rader i kursivt som visar på människans storhet. De bryts av arbetsbeskrivningar av hemstädning. De vanliga Jönsonska könsorden återfinns, så min hjärna automatläser ”mardröm av anorektal njutning” istället för det faktiska ”mardröm av abjektal njutning” innan det är dags att ställa in dammsugaren.
Vallfärdade till tornet i Dún Laoghaire där inledningen till James Joyces Odysseus utspelar sig. Det lilla museet huserar världens mest litterära slips som Joyce gav vidare till Beckett.
Jag minns när jag först såg boken på ett bokbord på Malmö Opera. Jag läste baksidestexten. La tillbaka den. Titeln har bränt mig varje gång därefter. Jag trodde aldrig att jag skulle vilja läsa den och flera belgiska bokhandlare vägrade ta in den i sitt sortiment. Men tiden går och jag funderar kring passivitet, underlåtenhet och ansvar. Fiktion kan vara ett sätt att försöka förstå ondskan och utmana sig själv.
Ännu en glädjespridare till Rámusroman. Marzahn mon amour utgår från en medelålders författare med namnet Oskamp som har blivit refuserad. Hon skolar om sig till fotvårdare och tar jobb i Marzahn, ett område i gamla Östberlin karaktäriserat av speciell sorts monoton bebyggelse. Stadsdelens åldrade befolkning, dess generationstyper och kvinnorna som arbetar på fotvårdskliniken skildras på ett lekfullt sätt. Fotvårdskliniken får människorna att lättare fördra livets prövningar.
Marigold, ringblomma. Blåsfotingar, kvalster och den afrikanska jättelandsnäckan tillhör dess naturliga plågor. Glücks karaktär baby Marigold har en annan följeslagare: tvillingsystern Rose som förvandlas till en tyrann när hon börjar prata. Rose är sällskaplig, nyfiken, okomplicerad och gillar beröring. Marigold är från första början Författaren med en intensiv längtan. Hon har bara inget språk än.
Helium. Periodiska systemets andra grundämne. Två protoner i ett inert hölje som sällan interagerar med omgivningen. En färglös, luktlös gas oftast förknippad med partyballonger, röstförvrängning och repliker som “Why did I bring helium instead of air?”
Efter romanen Graz är det med förväntan om humor, överraskning och skarpsinne jag sträcker mig efter Bart Moeyaerts tredje poesisamling Helium. Jag hade tänkt läsa TS Eliot men har bestämt mig för att försöka muntra upp mig själv. Så kommer det sig att jag sitter med Bart Moeyaert på min fars dödsbädd och finner att det är just vad titeldikten handlar om.
Mennoniterna är en världsfrånvänd kristen sekt, snäppet modernare än Amish som avknoppades från deras gemensamma ursprung 1693. Namnet kommer från Menno Simons (1496-1561), reformert från Nederländerna i kölvattnet av Luther och Erasmus. Menno Simons var anabaptist – en väckelserörelse som bl.a. praktiserade vuxendop trots genomgånget barndop. Religiös förföljelse tvingade mennoniter från Nederländerna till Nordtyskland, och därifrån spreds de till östra USA och mellanvästern. Andra flydde till ryska Ukraina på inbjudan av Katarina den stora, och tog sig på 1870-talet vidare till mellanvästern och till USA:s västra delstater.