Lise Tremblay är en iakttagare med människokärlek. Driftens väg, som är Tremblays bästa hittills, är uppbyggd av fem noveller om skildrar kvinnor i övergång från arbetsliv till pensionärstiden. De invecklade äktenskapen är över. Tremblay placerar sina karaktärer med kappsäck på hemvägen, där de får återerövra sin frihet och återskapa sina egna rum.
Första novellen, som har just titeln Driftens väg, berättas av kulturmannens kvinna. Hon föll för professor Éli när hon var doktorand i litteraturvetenskap. Hon älskar litteratur, solar sig i Élis glans och undervisar på timmar istället för att skräddarsy karriären. Nu är hon 60 år och omtumlad över ett plågsamt påpekande: att kvinnor fäster för stor vikt vid kärlek. Efter Élis pension begränsas hennes liv av makens hälsofascism för att bekämpa åldrandet. Éli är passé, äktenskapet likaså. Hon blir sängliggande i depression och promenerar för att fördriva svårmodet. Hon tar kontakt med Élis första hustru som flyttat till en förort och blivit textilkonstnär: ”När jag inte orkar tänka mer väver jag och när jag inte orkar väva mer tänker jag”, säger hon.
I novellen Överfarten lämnar berättaren René – en rik, mäktig och skrämmande man som hon mötte vid 24 års ålder. Han sörjde för henne materiellt men var otrogen utan att försöka dölja det. “Allt som kom i Renés kölvatten var våldsamt. Hans sätt att underkuva kvinnor när han underhöll dem. Hans sätt att kontrollera småstadens elit med sina små, manipulativa fingrar”, skriver Tremblay.
Nu har berättaren gått i pension. Arbetet och omsorgen om sina åldrande och sjuka föräldrar upptog mycket av hennes tid, till Renés förtret, men allt det är förbi. Hennes funktionsnedsatta bror är en komplicerande faktor. Hon promenerar i timmar. Återförenas med en vän från studietiden. Efter en nära-döden-upplevelse där René insisterar på att de ska genomföra en förbetald båtutflykt trots farligt sjöväder bestämmer hon sig för att lämna honom. Hon förbereder en diskret sorti och brottas med skammen: “Jag var en kvinna som kunde köpas.”
I novellen Eveline Dahlior reser den 65-åriga berättaren till väninnan Martha, som ligger på sin dödsbädd i Côte-Nord. Martha, gift med Jean, hemlighöll en del stor del av sitt liv från sin make, inklusive sin abort. Berättaren är mer tillbakadragen men har njutit av sina djärvare väninnors upptåg. När Martha dör får läsaren följa med på en bussresa som kanske är det mest gripande i hela novellsamlingen.
Det gamla Frankrike är en brevnovell. Berättaren skriver till sin tidigare make, en framstående filmregissör, 20 år efter deras skilsmässa. “Jag var söt, blyg och lydig,” minns hon. Han bedrog henne gång på gång, uppslukad av sina projekt och omringad av filmfolk på ett sätt som hon numera betraktar som en sekt, där hon stod utanför. Vid 45 års ålder kändes det som om hennes liv var över när hon lämnade honom.
Nu är livet slut på riktigt och hon har dragit sig tillbaka till en by vid kusten där hon ska dö, kanske i ALS. Hon tänker tillbaka på karriären som filosofilärare som ex-maken insisterade på, och hur hon aldrig fick alla barn hon drömde om. Hon längtar nostalgiskt tillbaka till sin barndoms Frankrike. Men mest av allt sörjer hon att hon aldrig tog mer plats i sitt eget liv: “Jag vet att under alla år vi var gifta, och till och med efter, levde jag i marginalen”; och “Till min död kommer jag att ångra den lugna kvinnan som jag borde ha blivit,” skriver hon och finner tröst i tanken att hennes dotter har blivit just det.
I den sista novellen, En saga, lämnar den 70-åriga berättaren sin yngre make som erkänt att han inte längre älskar henne. Efter en framstående karriär som stadsplanerare och ett pensionsliv i en lantlig idyll – som hon inser är ett fantasifoster – känner hon sig fångad av husets impraktikaliteter och längtar tillbaka till staden. Hon flyr till sin barndomsvän Bernadette, som tar separationen med ro. “En gammal kvinna på sjuttio år lider inte av brustet hjärta. Det är vulgärt,” protesterar berättaren och knaprar antidepressiva. På Bernadettes inrådan tar hon till slut psykologhjälp. De pratar om “…skam och om kvinnors skam. Alla övergivna kvinnor som hon tog emot kom dit till slut, för att möta skammen.”
De fem novellerna utgör elegin över tvåsamheten, eller är det elegin över det handikapp som det innebär att födas som kvinna, eller kanske bara som människa? Äktenskapet framhålls ofta som vår mest betydelsefulla relation, men är det äktenskapet, samhället eller ensamheten som vårdar sig om rädslan för värdelöshet och övergivenhet?
“Jag var utmattad” är en fras som ekar inifrån parrelationerna. Och bördan från omvärlden: “Mor hade levt hela sitt liv nedtryckt av sin omgivning. Hon hade blivit övergiven av sin man och även om man tyckte synd om henne bar mor på en skuld,” reflekterar berättaren i Saga.
Vad är det som låser in Tremblays kvinnor i sina begränsade roller? Berättaren i Det gamla Frankrike betonar att hon redan innan hon mötte sin make “…var söt, blyg och lydig.” I ett samhälle som värnar om familjeidealet kan kärlek, konventioner, ekonomiskt beroende och våld hålla kvinnan nedtyngd och foglig. Inte ens litteraturen erbjuder räddning i Tremblays värld. Berättaren i Driftens väg som forskat på feministiska författare går i patriarkatets fälla med öppna ögon.
Lise Tremblay är också en tröstens författare. Ofta finns där en vis väninna eller vuxna barn som följeslagare. Långa promenader återkommer som ett botemedel. Sinnessjukdomen som utväg. Resoluta uppbrott.
Jag tycker om hur Tremblay gestaltar det mogna människolivet från insidan, och betonar vikten av relationer och åldrandets inverkan, formad och ramad av miljön: deras hem, landsbygd och stad, naturen. Tremblay belyser Kanadas koloniala arv och Quebeck-regionens historiska och sociala omständigheter, som den relativa fattigdomen. Skrämda urinvånare skymtar. Inte bara kvinnor har trängts bort från sitt habitat.
Jag tycker också om det oväntade. Förväntningen är att äldre vuxna skulle ägna sin tid åt acceptans, tillgodose sina fysiska och materiella behov och upprätthålla status quo i sina relationer, snarare än att våga sig ut till nya och okända platser, även om drivkraften är autonomi. Det blir ett subtilt äventyr. Solen har ännu inte gått ner.
Kan det sägas att kvinnorna möter åldrandet med styrka, motståndskraft och mod? Efter livets omvälvningar framstår de som sköra, socialt tillbakadragna och oroliga. Men kanske omfamnar de åldrandet med öppna ögon, som de är? De har lidit av osäkerheten kring relationer och åldrande, präglade av bristande erfarenhet och träning, och flyktigheten hos andra och hos livet självt. De finner nya, personliga utrymmen. De kan uthärda väntan på sitt eget rum.
Genomgående är det första personens röst som aldrig namnges. Berättarna litar på minnet när de blickar tillbaka på sina liv. Det är sällan dialog, de snubblar inte över Madeleinekakor. Vem är det som talar? Du behöver inte stanna, säger hon. Lise Tremblay samlar sin visdom och lägger kvinnors liv tillrätta i denna novellsamling, som ett givmilt arv.
Lise Tremblays Djur finns här. Jag har också läst Saguenay.
Författare: Lise Tremblay
Översättare: Elin Svahn
Formgivare: Thomas Alm
ISBN: 9789189105676