Författarskap har blivit performance. När vi klättrat uppför berget av konstnärlig ambition och originalitet står vi där i svart polo med Albert Camus. Alla är underkastade den världsliga domstolen.
I ramberättelsen sitter en prisbelönt författare på ett flyg på väg till Island. Det är hela handlingen i denna klaustrofobiska volym där läsaren hjälplöst får följa med i berättarens odisciplinerade tankevärld. Parförhållandet har fallerat. Författaren gör omtag från relationens början, minns barnen som små och promenader i pittoreska Köpenhamn. Han tänker på sina författarkompisar, den begåvade poeten Jennifer, (miss)lyckat sex, och den akuta kris han störtats in i genom utdelningen av Danske Banks Litteraturpris – verkets cliffhanger.
I scen efter scen iscensätts människans och författarens tillkortakommanden och besvikelser, och nu hägrar befrielsen på en karg ö som hotar att krossas av havet. Halvvägs in i boken är inflygningen till Island fortfarande inte påbörjad och jag önskar att författaren kraschar, dör, att någonting händer.
”När jag lämnade dig regnade det alltid. De 75 änglar som du hade gett mig grät. Nu är jag i himlen, men här finns det inga änglar och inget regn. Långt nedanför mig glider ett litet vitt moln fram över landskapet. Jag är högt uppe, men det jag bär på är tungt.” Ibland är Peter Højrup poetisk, ibland humoristisk och språkligt överraskande: ”Jag rörde mig genom staden som en epidemi.”
Iögonfallande är hur Højrup struntar i skrivreglerna och väljer avvikande typografi, där talmarkeringar av typen
”sa Lone” kommer på ny rad,
med indrag,
efter blankrad,
och i nytt stycke. Så att tyngden blir på orden, monologen, medvetandeströmmen, medan avsändaren blir otydlig. Det är som att tjuvlyssna på någon okänd, om man vill vara välvillig, kanske i ett flygplan där man inte kan vända sig om och lokalisera den som konverserar. Verket byggs upp av dessa block av text som flyger förbi, där det enhetliga består i att Peter Højrup är disruptiv.
Intrycket är att Højrup skriver för att vara svår, för att vinna priser, sortera ut den läsare som är elit och orkar hålla ett halvsidelångt essäistiskt textstycke i huvudet innan hen får reda på vem som sa det. Precis som med Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen slutar jag efter ett tag bry mig om vilken karaktär som är subjekt till vad. Då finns egentligen bara språket och det essäistiska kvar att luta sig mot. Där föredrar jag Daniel Gustavssons Odenplan med mera klang och rytm.
Verket lyfter verkligen mot slutet, strax före landningen. Frågan är om läsaren vill följa med så länge? Hur länge kan hen hållas på halster? Jag förbannar mig själv för att jag har gått emot min hårda princip om recensionsexemplar, men jag var tvungen att akut köpa ny bil och tog av bokbudgeten. Jag har bott tre år på Island och jag älskade Troll från Flo förlag. Vad kan gå fel?
Litteratur om litteratur är ofta ett vinnande kort. I Højrups Island finns ett författarkotteri med kollegorna Willy Hoppe och Gull Mai Cedergreen. Verklighetens Willie Hoppe (1887-1959) var en legendarisk amerikansk biljardspelare, en av de främsta genom tiderna. Fast jag ser Köpenhamn från vardagsrummet måste jag googla mig till att Cedergreen (1939-) finns på riktigt och är Danmarks Astrid Lindgren. Hade jag känt till detta hade jag säkert sett Højrups humor och skrattat. Att skildringarna av poetkaraktären Jennifer är magnifik dramatisk ironi undgår ingen.
Översättaren Jonas Rasmussens kommentarer följer som efterord och förklarar ett par val jag funderat över. (Hade inte Hans Jørgen kunnat få heta Hans Jörgen istället? Det saktar ner läsningen med ø i svensk text.) Rasmussen påpekar också att det förekommer flera bibelcitat, som gått mig förbi trots uppväxt i bibelbältet.
Højrups försök till blixtrande kvickhet passerar ovanför mitt huvud. Litteratur om litteratur för litteraturvetare. Det är obekvämt i ekonomiklass.
Är det en roman? Nej, sa Bernur redan 2014, en essä. Handlar den om Island? Nej. Men slutet är det skarpaste jag läst om litteraturvärldens kommersiella aspekter för att möjliggöra författares fortsatta skapande. Det hade blivit en bra novell. Bokomslaget är fantastiskt, en taktil kustremsa.
Island kunde utropa sig självständigt först 1944. Kanske Danmarks koloniala syn på Island reflekteras i titel och verk. Island framstår som en generisk ø bortom ära och redlighet. Danmark representerar civilisation, kultur och kommersialism, medan Island kopplas till naturtillstånd och geologiska krafter. Island har en egen rik berättartradition som inte omnämns. En djungelexpedition och resa in i det okända, beskrivs författarens bok av programledaren vid utdelningen av Danske Banks Litteraturpris, vars check föraktfullt liknas vid en bönematta. Island finns bara med för att belysa författarens karaktärsutveckling. Højrup, en ny röst med kända glasögon: nordisk kolonialism.
Bernur har bloggat 2014 här: https://howsoftthisprisonis.blogspot.com/2014/04/island-peter-hjrup.html
och 2024 här: https://howsoftthisprisonis.blogspot.com/2024/03/island-peter-hjrup-oversattning-jonas.html
Titel: Island : roman
Författare: Peter Højrup
Översättning: Jonas Rasmussen
ISBN 9789198784879
Första utgåvan
Publicerad: Stockholm : Flo förlag, 2024
Rec-ex? Ja.