Jag älskar den här romanen. Älskar. Huvudpersonen tar en promenad i vår huvudstad á la Leopold Bloom, men det är bara en täckmantel för romanens verkliga händelse, där orden rör sig genom texten, över dimensionerna. Används ordet däven ens i skrift längre? Jag måste ha sett det förut eftersom jag känner igen det.
Passagen med löv och en tom bassäng lägger sig som en filt runt mitt hjärta. Jag har använt den dikten i en dödsannons. Uppsalabilderna kommer också perfekt i mitt liv, tätt efter Pelle Svanslös-filmen i fredags.
Om man alls ska säga något elakt om romanen, så ligger det en milt grå matta i ett undersökningsrum i Läkarhuset på Odenplan. Det ska nog vara något lättavtorkat och hygieniskt.
Aftonbladets recensent har hakat upp sig på metaforen med den vassa stjärnhimlen, men just den frasen tillhör dem där jag drog efter andan, och Gustafsson har ett genomgående formspråk med penetrerande ljus. Från stjärnor till cigaretter.
Jag tycker också om elementet med upprättelse för barnet. Att det outtalade slaget inte följs av passiv tystnad.
Tillvaron svider och vi har alla ont i våra gamla sår. Daniel Gustafsson skildrar det så vackert att jag ryser.
Gustafssons Fine de Claire finns här.
Titel: Odenplan : roman
Författare: Daniel Gustafsson, 1972-
ISBN 9789198505528
Publicerad: Stockholm, Nirstedt/litteratur, 2019
Inköpsställen t.ex. här