Jag tycker väldigt mycket om Anna Axfors skildring som med humor, klarsyn och utsökt språk sätter ord på vad det innebär att vara och bära en människa, och relaterar till kulturens och samhällets idé om moderskap och hemliv. Romantiska bedrägerier när sanningen ligger närmre att mor och barn är kedjade vid varandra som fångar. Axfors berättarjag torkar bord, viker tvätt och kastar boll, väntandes på undret då källan springer fram ur torra sanden.
Berättarjaget är poet, påhejad av sin make för att legitimera skrivandet och dess självcentrering. Skrivandet är inte någon eftergift åt världen. Hon skriver för att själv förstå och prövar sig fram i en inre labyrint där rummen bara delvis är bekanta.
Mina barn har blivit stora nog för att jag ska kunna se tillbaka på deras tillblivelse och första tid som pärlor. Avelsen efter en flaska Krug med nybakt bröd. Att jag ammade min första i två och ett halvt år eftersom ingen av oss begrep hur vi skulle kunna sluta. De svindlande osäkra villkoren för sitt eget och barnets liv. Den omedelbara närheten och främlingskapet.
Barnen är så stora att jag kan läsa Anna Axfors utan plåga. Jag blir nostalgisk och överseende. Det är brutalt och ärligt. Axfors relaterar till Rachel Cusks biografi om moderskap, med svensk titel Att bli mamma – En ny roll i livet, illustrerad av barnkladd och en missvisande baksidestext – i själva verket ett slags ”Apocalypse Baby Now”. En dag i öknen återvänder till smärtpunkten: det finns inget språk för att beskriva hur kvinnan rämnar av våldet när barnet föds.
”Samhället fördömer en mors likgiltighet. Kanske för att den är farlig? Mödrars kärlek är hela världens hopp om att alltid bli omhändertagen, hoppet om godhet, den slutgiltiga tryggheten. Soldater som dör sägs skrika efter mamma på slagfälten, liksom gamlingarna som dör i sina sängar frågar efter mamma”, skriver Axfors. Inte ens när Kerstin Thorvall är död kan samtiden sluta kritisera hennes föräldraskap, påpekar Axfors – trots att Thorvall hade en make som tvärt emot tidsandan var en utmärkt närvarande förälder.
Moderskap är förödande för individen som blir mamma, vågade jag säga på en släktträff i somras. Paus uppstod. Drag en parallell till Andrzej Tichýs beskrivning av våld: ”Förställ dig att konsekvenserna av våld är att det inte ens går att se våldet, att begripliggöra det, att peka på det – det går inte ens att säga våld utan att skämmas och släppa allt och falla.” (Tichý, Renheten, s.49.)
”Att leva är att försvara en form”, tillskrivs Hölderlin. ”Var det Webern som sade det, eller Schönberg?”, skriver Nirstedt om samma citat i Valborgsmässoafton. Att bli mamma är inte att försvara någon form, utan att uppluckras och brytas sönder, omformas och lappas ihop utan att någonsin återställas. Mänsklighetens överlevnad är helt avhängig detta.
En dag i öknen. För länge sedan levde ökenfäderna med sina eremitiska ideal och lekmannauppmaningen att dra sig tillbaka till sin egen öken för att söka Gud i botgöring och självförnekelse. ”Jag ville så gärna ha ett normalt liv, jag törstade efter det”, skriver Axfors. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.
Är öknen föräldraskapet? Eller är öknen paradisisk ofruktsamhet som hägrar bortom torkandet av bajs och spill? Axfors navigerar mellan verklighet, drömbilder och iscensättningar av föräldraskap i en poetisk utredning.
Författare: Axfors, Anna, 1990-
ISBN 9789172476769
Publicerad: [Malmö] : Ellerströms, [2022]