Hela Duras författarskap är ett pågående samtal med sig självt. Samma karaktärer, samma platser, samma passion, samma minnen. Men Duras protesterar mot ordet berättelse. Hon beskriver i stället skrivandet som ett slags väntan på att se hur orden vill höra ihop. Ibland upptäcker hon att en gestalt har blivit förälskad i någon annan än hon själv tänkt sig. Då accepterar hon det och följer efter. Just därför är det intressant att se Duras tala med någon annan.

Omslaget är pistagegrönt med fyra färgränder. En märklig korsning mellan Edvard Munchs färgpalett och den franska trikoloren. Pourquoi? Jag skriker: crème!

Jag är en annan samlar franskspråkig poesi från sju sekler och sjutton länder, sammanställd och översatt av Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer.

Inte bara fransmän finns med. Samuel Beckett skrev sig in i antologin genom att flytta till Paris 1937 och byta litterärt språk.

Belgaren Jacques Brel är representerad. Jag har aldrig riktigt hämtat mig från att Ne me quitte pas ska ha skrivits efter att Brel i praktiken gjort aborten till sin älskarinnas enda utväg. Sedan sitter karln där och bölar över konsekvenserna.

Det här verket kom redan 2018 men jag har stoiskt undvikit det, precis som jag undviker det mesta som har med sjukdom att göra. Jag är dålig på sjukgrejer. Medicine is a cruel mistress, och jag kan inte längre läsa oskuldsfullt. Snart är det tjugo år sedan jag tog läkarexamen och började betrakta människan genom yrkets lansett snarare än som människa bland människor.

Marguerite Yourcenar, född 1903 med silversked och säkert utsökt brysselsk spets i vaggan, var ledamot av Franska akademien och det märks. Prosan bär på just den föreställning man har om akademier: en lite gammaldags värdighet i en anda av smak, konversation och litterär finess, där tänkaren är lika mycket mondän aktör som intellektuell. Författarens berättarjag drar inte uppmärksamheten till sig utan håller sig anspråkslöst i skuggan med vetskap att den kristallklara blicken och sättet berättelsen levereras säger allt som behövs.

Moses i vassen kan ses som en adoptionsberättelse. Hans mor lämnar honom i en korg i Nilen för att rädda honom från faraos dödsdekret. När faraos dotter hittar baby Moses får han växa upp som barn i faraos hus, i en ny familj, klass och kultur. Han uppfostras till egyptisk aristokrat. Moses dubbla tillhörighet blir en drivkraft när han senare identifierar sig med israeliterna och återvänder till ”sitt” folk. I berättelsen leder han slavfolket ut ur Egypten med faraos soldater tätt efter. De irrar runt i öknen i 40 år, bärandes på förbundsarken med sina stenhårda regler. Det var inte alla som var glada.

Det dröjer många år innan en sådan rad felfria pärlor blir samlad. Intervjuboken Den sanna platsen av Annie Ernaux, baserad på Michelle Portes dokumentär från 2013, är en riktig skatt. Porte, som tidigare skapat vackra filmer om Virginia Woolf och Marguerite Duras, bad om att få filma Ernaux på platserna där hon vuxit upp och i hennes nuvarande hem. Boken är en transkription av deras samtal, där talets förmenta omedelbarhet ger språket en intim närvaro.​

Kennet Klemets bok om skrivande är en samling på etthundrafemtio formuleringar, framställda med andakt som blommor på ett altare. Sidorna är tomma förutom sparsamma inslag av text. Ett kurerat uttryck där orden står som vaser på det vita. Det är denna betvingande enkelhet som skiljer verket från mängden böcker om skrivande som florerar idag. Sökandet efter en oåtkomlig exakthet, rättfram intellektuell konst. Klarheten i det poetiska destillatet: ”Det vill komma in en annan röst.”

Kate Zambreno försöker konservera sin döda mor genom att fånga barndomen och mammans dödsteater. ”Mamma var vår barndoms väktare”, skriver Zambreno. Hon får syn på sin egen oavslutade gränslinje som dotter: Våga. Vänta. Vara.

En europeisk man med ett decennium i Tokyo står plötsligt vid stupet. Jobbet – hans sista ankare i det japanska samhället – är på väg att ryka. Och med det: hans visum. Utvisning från det land han kallar hem hotar, även om hela hans bohag ryms i några resväskor. För att rädda sitt skinn tummar han på sin egen moral i rollen som headhunter åt traditionella men dödsdömda tillverkningsindustrier. Det är lätt att rättfärdiga att sälja in kandidater ingen skulle anställa. Arbetet är Japans raison d’être.