Jag introducerades för Mishima genom en av mina kendoelever i mitt förra liv, före min litterära epok. Han var lyrisk. Jag var tveksam. Samma elev introducerade mig för Valerie Solanas. När jag många år senare såg att Ellerströms gav ut Mishimas Sol och stål köpte jag den ändå. Maken fick den i julklapp, och den lilla volymen blev stående bredvid andra referensverk som Flashing Steel och The Unfettered Mind. Det har gått 14 år sedan jag tog av mig rustningen och la ifrån mig svärdet. Jag har fortfarande inte varit på besök i dojon.
Mishima tävlade i VM i kendo i Tokyo 1970, ett halvår före sin död. Jag tävlade i VM i Taiwan 2006. Jag tycker om att ta del av Mishimas funderingar om det unika med budoarten: musklerna som enbart kugghjul för stålet, skapandet av ”flytande skulpturer”, attacken sprungen ur en sugande tomhet, det ömsesidiga blickutbytet innan hugget. ”Motståndaren, ”verkligheten som återgäldar blickar”, är till sist inget annat än döden”, skriver Mishima. Som på Inger Christensens fjärilsvinge.
Mishimas spektakulära död vid 45 års ålder har ställt hans författarskap i skymundan. Han skriver skickligt, skarpt och oförsonligt. ”Om jag betraktar mitt själv som ett hus, var min kropp ett slags fruktträdgård som omgav det. Jag kunde skickligt odla denna fruktträdgård, men jag kunde också lämna den därhän och låta ogräsen frodas”, är en typisk Mishima-formulering.
Sol och stål är en plats att utforska en extrem av det japanska (storhetsvan)sinnet med gruppen, äran och uniformen som signum. Jag tycker om att få ta del av hans funderingar kring individualitet vs nobilitet, om storheten i individens utplåning och uppgående i något högre. Mishima bekänner att han som ung har upplevt utanförskap.
Det som gör Mishimas reflektioner tidlöst intressanta är att han var högpresterande till både kropp och intellekt. “Någonstans måste det finnas en högre princip som enar de två och skapar harmoni mellan dem”, skriver Mishima om det intellektuella blodet och musklerna (s.90). Mishima föreställde sig att den högre principen var döden. En modern neurolog skulle säga respons från belöningscentrum.
Mitt problem med dödsnära litteratur som Mishimas Sol och stål, och kanske också Ola Juléns Orissa, är att upphovsmännen sällan medverkar som jämlika. Det blir något av en freakshow över deras verk.
Ett efterord av Jonas Ellerström sätter Mishimas essä i sitt sammanhang.
Titel: Sol och stål : etyder
Författare: Yukio Mishima (1925-1970)
Översättning från japanska: Vibeke Emond, 1956-
Efterord: Jonas Ellerström
ISBN 97891724739732. rev. uppl.
Publicerad: Lund : Ellerström, 2015
Rec-ex? Nix