För den som har bott i Japan finns två saker som inte upphör att göra ont: tanken på att fortfarande bo i Japan, och tanken på att inte längre göra det. En gång bodde jag i Kyoto.
I Frans Wachtmeisters debutroman Territoriella anspråk möter vi Hans vars liv svetts i Tokyos smältugn. Han har ett bekvämt jobb på ett konstmuseum där han med minsta möjliga ansträngning översätter dokument. Stabiliteten kullkastas när muséet välkomnar Hans alter ego, den entusiastiske och idealiserande gästforskaren Maximilian Weiss, som föreställer sig att han kan integreras i den japanska kommuniteten. De två männen ger sig ut på en roadtrip för att samla material till Weiss forskning. Imperieflaggans sol bränner obarmhärtigt.
Det är komiskt, sorgligt och spot on för västerlänningen som levt i Japan. Jag älskar den dubbla blicken. Att se sig själv, sina intentioner och hur man uppfattas i samhället. Japan med sin konfucianska ingruppmentalitet och tro på monoetnicitet utövar öppet både kulturell och legal diskriminering. Vita västerlänningar, som historiskt må uppfattas ha världsherravälde, diskrimineras för sin klädsel, sin doft, sitt beteende och sina ansikten. Vithet är i Japan ett tecken på kulturellt utanförskap och underlägsenhet. Också de som gett upp sina namn och nationaliteter diskrimineras. Det är utseendet som gör dem annorlunda. Utanförskapet ger samtidigt frihet från samhällets stenhårda sociala förväntningar och öppnar dörren till en annan gemenskap, också den exklusiv: The gaijin community för vita västerlänningar i Japan. Min filippinska ex var avundsjuk över den. Ingen hälsade på honom.
Smärtan över rasismen och xenofobin genom den vita linsen är en av bokens stora behållningar. Den dramatiska ironin pekar läsaren rätt. Jag gillar att Wachtmeister trampar runt i martyrskapen för de första kristna missionärerna i Japan. Jag gillar konsttemat. Konstruktionen med alter egot som representerar huvudpersonens möjliga jag. Weiss stör harmonin och hotar att ta Hans plats i världen. Weiss har egenskapen Hans försöker tona ner: beredvilligheten att låta utradera sig själv för att kunna smälta in. Ändå är det Weiss som lyssnar på Hans goda råd och återvänder till Europa. Plommonblommorna faller. Slutet är perfekt.
Avskedstalet till Weiss är lite styltigt, liksom psykologiserandet i bokens senare del, men ger djup åt vad som hade kunnat vara en ytligare berättelse. Precis som Theis Ørntofts Solar är den grabbig. Som Japan självt.
Frans Wachtmeisters Territoriella anspråk är en litterär chiburi – det symboliska avlägsnandet av blodet från klingan. Det är inte fred än.
Titel: Territoriella anspråk
Författare: Frans Wachtmeister
ISBN 9789172476936
Publicerad: Lund, Ellerströms, 2023