Poeten Theis Ørntofts första roman Solar kallas “ekoroman”. Strukturen påminner om innehållsförteckningen i Greg Garrards Ecocriticism. Huvudkaraktären Theis slår fast den danska medborgarens position i sin ö av social och teknologisk trygghet. Han företar en pastoral vandring genom det danska landskapet. På boplatsen i förorten utforskar han tvåsamhet och dataspel.
Så följer landsflykt och överlevnadskamp i ödemarken utanför stadsgränsen, där huvudkaraktären inte ens kan utvinna meskalin. Theis slår sig ihop med Diego, som tar sig an honom som om han vore Mowgli. Det är oklart om Theis och Diego själva, samhället, häxkrafter, eller naturen iscensätter apokalypsen. Solen lyser oavvänt.
Berättarrösten rör sig på mellanavstånd i neocortex. ”Vänta lite”, säger den ibland. Läsaren får följa Theis tankar under fotbollsmatch, tennismatch och spelpass. Drogtripper och mord. Det finns tydliga tidsmarkörer. Sugrör erbjuds i baren.
Jag gör en helomvändning mitt i romanen. Efter att ha fastslagit att det här är en röst jag normalt inte lyssnar till, och att jag inte vill ändra på det, blir jag ändå fångad. Paradoxalt nog efter bland de värsta scenerna: en mardröm om ett slakthus där människor behandlas som i grisar inom köttindustrin, följt av att huvudpersonen får cancer och blir scen för primitiva cellers omedvetna förgörelse. En snygg twist om hur människans roll i faunan är relativ. ”Det privata är inte politiskt”, är en passage som ofta lyfts fram ur Solar. ”Det privata är planetariskt.”
Det jag ogillar med Solar är hur den bröstar sig över detta vidsynta synsätt, men inte applicerar samma resonemang på partyknarket. Hur en lina på WC hör ihop med krossade knäskålar i Colombia och en IVA-plats för amfetaminorsakad hjärtmuskelproblematik, som skapar undanträngningseffekter så att Gösta inte får sin livräddande cancerkirurgi.
Romanen är också väldigt grabbig. Jag är säker på att den inte klarar ett Bechdel-test. Förlaget beskriver Solar som en generationsroman för klimatkrisåldern. I så fall av det förlegade slaget: av män, med män och för män med anspråk på att vara universell, som de där livräddande PPE-munskydden utformade efter män som inte sluter tätt kring kvinnors ansikten. Kultur är inget oskyldigt. De kvinnliga karaktärerna i Solar är en stödjande socialpedagog som har analsex, en plastmamma som mördas, en bartender/häxa med lyte, och en stjärna i en porrinspelning.
För all del anstränger sig författaren för att visa på vissa baksidor av drogerna (narkotika tar bort det mänskliga i människan), men han håller också fast vid den tjusades behov av att skildra rusets hallucinatoriska beståndsdelar. Neuropsykiatriskt självmedicinerande eller ej är jag fullkomligt utled på alla trasiga kroppar det lämnar efter sig. I den här romanen är det fyra döda. Varav två poliser. När vetenskapen och poesin sen lägger ord i mördarnas munnar blir det ändå transcendentalt snarare än bisarrt. Det är kanske det allra mest intressanta med romanen. Hur får Ørntoft det att funka?
Jag blir oavbrutet förvånad under läsningen. Det i sig är underhållande. Oväntade scener utspelas vid golfbanans bortre post. Följeslagaren Diego genomgår en plötslig karaktärsutveckling och oscillerar mellan tystlåten kriminell på roadtrip och docerande universitetslärare i naturkunskap (med personlighetsdrag i autismspektrat). Mixen påminner om Breaking Bad. Slutet för tankarna till otaliga filmer: den övergivna bensinstationen, kassaapparaten vid civilisationens ände, som i Douglas Couplands Generation X: sagor för en accelererad kultur. Alienationen och medelhavsmiljön får mig att tänka på Per Hagmans Pool.
Språket är snyggt, förstås. Fälten gröna och himlen blå, primärfärger som känns igen från Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo, brinn. Är det den nya författarskoleprosan? Bäst tycker jag om rymdperspektivet: ”Tänk dig att få kliva ut på en annan planet i kosmos. Att få vända sig om och se sina egna fotspår i det röda stoftet…stå under en främmande himmel…blicka ut i världsrymden…och få syn på vår egen lilla blå planet.” Hisnande.
Jag läser Theis Ørntofts Solar från pärm till pärm i en tid när läsandet är svårt. Jag uppskattar rymden som kontextuell ram. En finlitterär, manlig äventyrsroman med inslag av vetenskap och oväntade perspektiv. Patriarkalt planetarisk.
Titel: Solar
Författare: Theis Ørntoft
Översättning Michael Larsson, 1963-
ISBN 9789172475748
Publicerad: Lund, Ellerströms, 2020
Inköpsställe t.ex. här
Rec-ex? nix