Om Michel Houellebecq var underbar i tidigare verk tillgängliggjorda på svenska är det här min nya favorit. Författaren orkar inte ens skriva en hel kortroman, och varför skulle han det? Alienationen, defaitismen och trösten ryms på 74 sidor. Ett efterord av Leandoer framhåller Houellebecqs ömsinta blick på människan.
Det blekt turkosblå omslaget rymmer ett kammarspel i Lanzarote med en fransk medelålders huvudperson på budgetsemester. Han är chockerande politiskt inkorrekt och fördomsfull; hedonistisk, klarsynt utan att vara betryckt. Han sträcker ut en mänsklig hand till en deprimerad belgisk polis på samma paketresa. De hyr bil och åker runt på Lanzarote med två tyska flator. Fransmannen får fadra deras barn medan den uppgivna polisen tar ett ödesdigert steg för att återfå integritet och mening. Vid horisonten hägrar transcendensen: bergens och jordlagrens fortlevnad utan mänskligheten.
Politiska framsteg, religion, oavslutade affärer, familjeliv – allt är fåfänga i Houellebecqs värld. Acceptans och brist på motståndsvilja läggs fram som ett förhållningssätt. Och sex. Att få leka, njuta, förlusta och förlora sig en stund på jorden. Finns där en gräns?
Efter Lanzarote återvänder jag nästan tårögd till inledningen i Konkurrens till döds där Houellebecq vänder sig direkt till läsaren: ”Vattnet tycks bara bli kallare, och framför allt bittrare. Du är inte ung längre. Du kommer att dö nu. Det är ingen fara. Jag är här. Jag kommer inte att överge dig. Fortsätt läsa.”
Min nya simkompis.
Titel: Lanzarote
Författare: Michel Houellebecq
Översättning: Kennet Klemets
Efterord: Kristoffer Leandoer
ISBN 9789172477001
Publicerad: Malmö, Ellerströms, 2023